18
MERYN
Två dagar senare står jag vid mitt sovrumsfönster och ser Nocturnas adel lämna slottet.
Scenen är dimmig och drömlik genom de munblåsta glasrutorna. En kall dimma har sänkt sig från bergen och täcker allt jag ser, hänger som en fuktig hinna över landskapet och dämpar alla färger.
Det är som om min tunga, isande sorg har antagit fysisk form och sänkt sig över omgivningarna medan dess isande fingrar kramar min kropp och själ. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli varm igen.
Och jag har så mycket att göra.
Armbandet på min handled är en konstant, plågsam påminnelse om att jag måste stämma av situationen beträffande Killian med Siegrid och Tormun. Jag måste få en uppdatering om läget vid fronten. Jag måste titta till min syster, som inte har lämnat sitt rum sedan kröningen och är livrädd för att hon ska bli nästa offer.
Men mina tankar är bara ett dovt brus och jag förmår inte ens lämna fönstret.
Det är en oändlig parad av hästar. Vagnar fraktar koffertar fulla med balklänningar, pärlor och parfymer. Alla spår av kröningen lämnar sakta slottet och bara sorgen finns kvar.
Vad hände med Izabels kläder? Alla vackra festklänningar?
Hon hann knappt använda sina ridkläder och den nya jackan hennes föräldrar gav henne inför prövningarna.
Den tanken stiger i min strupe och gör det svårt att andas. Jag pressar ansiktet mot fönsterrutan och kniper ihop mina rödgråtna ögon. Glaset är iskallt och svider mot min spända, tårdränkta hud.
Jag föreslog halvhjärtat för husfru Alienor och Siegrid att jag skulle vara närvarande när adeln gav sig av, för att lämna ett sista intryck, men de var båda överens om att det intryck jag redan lämnat ”räckte” tills vidare.
Ett intryck av brutalitet, behövde ingen av dem säga högt.
Av snabb, skoningslös hämnd.
Jag ångrar inte att jag dödade rådsherren, han förtjänade det straff han fick. Men hans familj? Jag dödade dem utan minsta eftertanke. En känsla var det enda som behövdes för att skuggorna skulle slå till utan nåd. Är det den här sortens härskare jag kommer att bli? Är det vad som krävs för att slita kungariket ur Killians och Alistair Brightbanes grepp?
Paraden av hemresande adel fortsätter, men jag vänder bort blicken. Jag stirrar oseende mot min systers rum när det knackar på dörren.
Det är Stark, som har kommit för att eskortera mig till Izabels begravning. Han insisterar på att följa mig överallt när jag lämnar min svit, åtminstone den första tiden efter förgiftningen.
Han och Anassa är alltid där, alltid närvarande. Jag känner mig som ett hjälplöst barn i behov av barnvakt, och det börjar gå mig på nerverna.
Någonstans i bakhuvudet finns en kvinna som vill snäsa åt dem att hon klarar sig, att hon är stark. Slänga ur sig ett snorkigt skämt och fly från deras vakande blickar.
Men jag är för svag för att nå fram till henne.
Nu öppnar jag dörren och där står han, i svarta sorgkläder. Inte för att han brukar bära någon annan färg. Den passar honom, denna dödens budbärare.
Han ser för stilig ut för en begravning, med slätrakad haka. Jag andas in honom och vill rasa mot den frustrerande tröst hans doft skänker mig. Jag förtjänar ingen tröst.
Vi lämnar Saela på sitt rum och går ut till vargarna. Anassa är lika stingslig som jag, och fnyser åt mig när jag smeker hennes päls. ”Vi har förlorat en fin varg och en fin ryttare”, säger hon i mitt sinne. ”Men om du inte är försiktig kommer din förtvivlan att läcka ut över hela bandet. Izabels minne kommer att leva i dig för evigt, men nu måste du leda.” ”Okej”, säger jag lågt, söker i tomheten efter den oblyga, starka kvinna jag en gång var.
Med en kraftansträngning iklär jag mig fasaden hos någon som inte låter sig knäckas av svårigheter.
Hur många smällar till kan jag ta innan den illusionen krossas för gott?
Jag sträcker på mig, sitter upp på Anassa och nickar mot Stark. Vi rider tillsammans till begravningsplatsen, en glänta i utkanten av Bundna staden.
När vi kommer fram lyckas jag ta Izabels och Vennas föräldrar i hand utan att darra. ”Du hedrar oss med din närvaro, drottning Meryn”, mumlar deras mor.
Jag tar hennes händer igen, trycker dem tafatt mellan mina för att visa henne mitt stöd. ”Din dotter var mig mycket kär”, får jag fram. Orden är en blek skugga av vad vår relation betydde för mig.
Venna står bredvid dem, blek i ansiktet och med rödsprängda ögon. Hon kastar bara en hastig blick på mig, nickar och tittar bort.
Jag förstår. Jag vet inte om jag skulle få fram ett enda ord utan att bryta ihop om jag var i hennes ställe.
Stark och jag går till plattformen till vänster om familjen, där en plats har reserverats för den nya drottningen. Jag tittar mig omkring. Landskapet är kalt men ändå vackert; den steniga marken, de knotiga små tallarna som övergår i skog och sedan berg, med toppar så långt ögat når.
Dimman börjar skingras, och förmiddagssolen bryter igenom tallkronorna för att lysa upp Izabels likbål.
Jag har sett alltför många bundna dö, men det här är den första bundna begravning jag bevistat. Sådana utsvävningar tilläts inte vi bindlingar, åtminstone inte under Valtierekungarna. Men nu har mängder av människor kommit för att hedra Izabel.
Hennes släktingar. Unga vänner från Bundna staden som ännu inte
deltagit i prövningarna.
Tomison och Nevah, förstås.
Egith, som nu är Strategos alfa, är här för att betyga vår flockkamrat sin vördnad.
Izabels kammarjungfru från slottet. Två barn från en adelsfamilj som har stannat för att hedra Izabel innan de återvänder till sin förläning – de lärde tydligen känna henne under någon kunglig tillställning för flera år sedan.
Andra som jag inte känner igen, men som ändå är bekanta eftersom vi alla bär samma sorg i våra ansikten.
Jag låtsas inte märka att alla undviker att se på mig. Stark står bakom mig, som alltid redo att ingripa till mitt försvar. Oavsett om jag förtjänar hans beskydd eller inte.
Likbålet är högt, i enlighet med de bundnas tradition. Izabel är klädd i ceremoniell rustning. Hennes jättevarg Asteio, som dog när Izabel drog sitt sista andetag, ligger vid hennes sida.
Tillsammans i döden, efter alltför kort tid tillsammans i livet.
Jag blinkar snabbt, försöker tvinga bort tårarna. Nu måste du leda.
Efter ett kort musikframträdande av en kvinna jag inte känner igen säger Izabels och Vennas far några välkomnande ord, innan han tar ett steg tillbaka för att låta Venna hålla ett minnestal.
Hon rör sig stelt, som om hon måste påminna sina ben om att gå, sin kropp om att röra sig, nu när hennes syster inte längre finns. Med darrande händer tar hon upp ett papper ur fickan och sväljer hårt.
Deras mor kväver en snyftning, och jag biter mig så hårt i läppen att den nästan börjar blöda. Jag kniper ihop ögonen en sekund och riktar sedan blicken mot Venna, som har börjat tala. ”Fram till i går gick det inte en dag utan att jag var med min syster.”
Hon tystnar, samlar sig. En av adelsflickorna bakom mig börjar gråta tyst. ”Men vi visste alltid att det skulle komma en dag då vi som bundna tvingades skiljas åt. Det är inte ovanligt att bundna dör i ung ålder, under prövningarna eller vid fronten. Vi brukade kivas om det när vi var små – vem av oss som skulle dö först, och hur.”
Venna ler blekt, tittar på sina föräldrar. ”Jag förutsåg alltid att Izabel skulle dö med flaggan i topp, när hon gjorde någonting tappert och dumdristigt. Om hon kunde prata med oss nu, skulle hon nog tala om hur förtjust hon är över att i stället ha dött medan hon festade.”
Jag sneglar på hennes föräldrar. Hennes far skrattar till mellan tårarna.
Hennes mor skakar bara på huvudet med glasartade ögon.
Vennas tonfall blir dystrare. ”När man ställs inför den varje dag, när man känner så många som har stupat i kampen för vårt rike, börjar döden framstå som banal. Men min systers död är inte en abstraktion, inte en siffra i statistiken. Varje dag kommer jag att se mig själv i spegeln och undra hur mitt ansikte skulle ha åldrats hos Izabel. Varje dag kommer jag att vakna med halva mitt hjärta borta för evigt.”
Venna tittar upp, och jag ser exakt när hennes blick möter Tomisons. De står orörliga och bara tittar på varandra. Tiden saktar ner när deras sorg breder ut sig i krusningar, sänder smala trådar av lidande genom allt och alla, likt miljoner bristningar i en sprucken glasruta.
Till slut sänker Venna blicken, griper hårt om papperet framför sig och stirrar på det som om hon har glömt vad hon håller på med.
Hugget i mitt hjärta gör så ont att jag spänner axlarna för att stå ut.
Om jag hade druckit det där vinet i stället skulle Izabel fortfarande vara vid liv. Om jag aldrig hade klivit in i deras liv skulle Izabel och Venna fortfarande vara tillsammans. Tomison och Izabel skulle ha haft en framtid.
Smärtan är ett skruvstäd om mitt bröst och jag kämpar för att andas. ”Skärp dig”, väser Anassa. ”Rättvist eller inte så måste du bli den plats där andra kan finna vila i sin sorg. Du kan inte själv förlora dig i den.”
Värmen i min hårda utandning bildar ett ångmoln i luften framför mig.
Jag andas in igen. Och ut. Om och om igen. Andas, tills jag kan lyda Anassas råd.
Venna samlar sig och sveper med blicken över alla samlade sörjande. ”Jag vet att Izabel inte skulle vilja att vi grävde ner oss i vår sorg. Hon skulle vara den som lyfte oss alla, som drev oss framåt och aldrig slutade skämta. Det skulle gå oss på nerverna och hon skulle förmodligen gå för
långt, men i slutändan skulle vi vara tacksamma.”
Hennes röst brister, men blir genast starkare igen. ”Så det är precis det vi måste göra, för Izabel. Fortsätta framåt, i vetskapen om att hon skulle vara stolt över oss.”
Venna kliver ner från plattformen och hennes far kommer fram, tar den väntande facklan och tänder bålet. Lågorna stiger snabbt, sprider sig tills Izabels ansikte inte längre syns.
Jag märker att Anassa rör sig bakom mig, och i nästa ögonblick cirklar vargarna runt oss – alla vargar vars bundna ryttare är här. När de har bildat en ring lyfter Vennas varg Skaia huvudet och ylar. En efter en stämmer de andra in. Deras sång är vild och gåtfull.
Vennas ansikte är en stoisk mask när hon stirrar in i elden.
Vi väntar medan bålet brinner, tills ylningarna tystnar och det enda vi hör är svaga knäppningar från veden.
Tills bara aska återstår av Izabel och Asteio.
Grupper av sörjande börjar röra på sig. Jag står orörlig kvar medan de samlar sig, lågmält framför sina kondoleanser till familjen Brooks och sakta lämnar platsen.
Stark lägger en hand på min axel. ”Dags att gå, min drottning”, säger han. Det är alltid ”min drottning” när han försöker skydda mig, har jag märkt.
Jag huttrar till och fylls av en ekande tomhet. Det känns så slutgiltigt, att lämna henne här. Jag vet att det är irrationellt, men jag vill inte att begravningen ska ta slut. Genom att hålla fast vid ceremonin är det som om vi kan behålla en del av henne kvar hos oss.
Jag sväljer hårt, kliver ner från plattformen och börjar följa stigen tillbaka. Anassa går tyst tätt bakom mig, förstår att jag behöver gå till fots den här gången.
Tårarna jag inte längre kan hålla tillbaka fördunklar min syn.
Jag ser inte Tomison förrän han står rakt framför mig.
Jag tvärstannar och blinkar mot honom. ”Tomison, jag …” ”Du gjorde det här mot henne”, avbryter han mig med sprucken röst.
Hans ansikte är härjat och det syns att han inte har sovit. Det är någonting
jag är väl bekant med.
Hans ord är en välkommen dolk i mitt bröst – äntligen sätter någon ord
på sanningen.
På många sätt är det en lättnad. ”Jag vet”, viskar jag. ”Jag vet, jag önskar …”
Men han avbryter mig igen, lutar sig framåt och vinglar lite. ”Det där glaset var avsett för dig. Det där giftet var avsett för dig. Izabel hade inga fiender. Hon skulle fortfarande finnas här om det inte hade varit för dig
och din maktlystnad.”
Det finns hat i hans blick.
Jag stirrar på honom och darrar. Vi borde vara enade i vår sorg, men han har vänt sig mot mig. Han tar ett steg framåt, så att det bara är någon decimeter mellan oss.
Bakom mig morrar Anassa varnande. Tomisons varg Filikos sluter upp vid hans sida och blottar tänderna.
I nästa ögonblick är Cratos där, placerar sig mellan Anassa och Filikos.
Jag kastar en blick över axeln och ser att Stark står sammanbiten med handen på svärdsfästet. Allting balanserar på en knivsudd. ”Du var tvungen att bli drottning”, fortsätter Tomison. Hans röst är skrovlig och går knappt att känna igen. ”Du kunde inte nöja dig med att vara alfa. Och du dödade henne. Nu har du dödat henne …”
Filikos ger upp en plågad ylning som ekar av Tomisons förtvivlan och rör sig sedan snabbt – gör ett utfall, med vilda ögon, mot mig.
Jag hoppar snabbt bakåt och tar skydd intill Anassa när Filikos käftar slår ihop i tomma luften, men han är inte klar. Han gör ännu ett utfall, riktar in sina huggtänder mot min strupe. ”Min familj hade rätt om dig!” skriker Tomison. ”Jag var förblindad, men de såg dig för den du är!”
Anassa morrar, men Cratos attackerar blixtsnabbt, tacklar omkull Filikos och tvingar ner honom på marken. Filikos vrider sig under honom och hans bruna ögon är fortfarande fokuserade på min hals. Han har död i blicken.
Han vill döda mig.
Tomison blir tyst. Han eggar inte på sin varg – åtminstone inte högt – men försöker inte heller lugna honom. ”Stark”, vädjar jag. Sedan, utan att tänka, sträcker jag ut mitt sinne. ”Skada dem inte.”
I nästa ögonblick står Stark med armen i ett järngrepp om Tomisons hals. ”Kalla tillbaka din varg”, snäser Stark med stål i rösten.
Tomison säger inte ett ord. Han tittar bara på mig. Sorgen och smärtan i hans ögon vrider sig inom mig tills jag är på väg att kräkas.
Bakom dem kämpar Filikos mot Cratos, kastar och vrider sig för att komma loss. Cratos slår klorna över hans ena öra och Filikos gnyr gällt och plågat. ”Tomison, avbryt.” Alfa Egith har kommit fram till oss.
Jag har aldrig sett henne så respektinjagande. Hennes ansikte är hårt och kallt, och hennes ögon blixtrar när hon spänner blicken i Tomison. Hennes befallande tonfall får mig instinktivt att räta på ryggen. Genom min mentala kontakt med alla bundna kan jag känna ekot av hennes ord. Henne järnvilja pressar mot Tomison och Filikos tills Tomison sjunker ihop i Starks armar.
Filikos blir stilla under Cratos, viker sig för Egiths auktoritet.
Stark släpper taget om Tomison, som stapplar framåt och kippar efter luft. Det finns en hel värld av smärta i hans blick när den möter min. ”Drottning Meryn …” ”Du kan gå, Tomison”, får jag fram. ”Jag befriar dig från dina plikter i slottsrådet och från din aktiva tjänst.” Det är som om jag lyssnar till någon annan, någon som kan hantera den här stunden.
Det bultar svagt i huvudet. Jag tar avsked av två vänner i dag. Mina fingrar faller från Anassas päls.
Jag drar ett djupt andetag. ”Gå hem, Tomison. Du behöver tid att läka.”
Folk har samlats omkring oss, och jag blänger på dem. De snörper på munnen och går vidare. För att föra den här historien vidare, antar jag.
All kraft går ur mig. Jag står kvar bredvid Anassa medan Egith följer Tomison härifrån. Stark och Cratos stannar kvar hos oss och följer dem
med blicken när de går.
Någon drar mig i ärmen, och jag vrider på huvudet – Venna står vid min sida med läpparna hårt sammanpressade. ”Han lider”, tecknar hon för att Tomison inte ska höra.
Det är inte bara Tomison – Filikos lider också. Asteio var inte hans själsfrände, men de var nära vänner som kom varandra ännu närmare genom sina ryttare.
Det som hände i dag var ingen genomtänkt hämnd mot mig. Det var två individer som reagerade instinktivt på den person de klandrar för sin förlust. ”Jag vet, jag vet”, suckar jag. Hur många allierade har jag råd att förlora? Men jag kan inte förvänta mig att Venna ska fortsätta, inte utan att hon också får tid att läka. ”Venna, jag förstår om du också vill ta en paus från dina plikter i slottet. Jag sätter enormt värde på din hjälp, men nu ska du nog vara med din familj.”
Venna rynkar pannan. ”Nej, Meryn. Jag kan inte bara sitta stilla utan att göra någonting. Då kvävs jag.”
Jag tar hennes hand och kramar den hårt. ”Är du säker?” ”Det värsta jag kan tänka mig just nu är att vara sysslolös.” Hon ser beslutsam ut.
Tårarna stiger i mina ögon igen när jag lägger armarna om henne. ”Okej.
Okej. Bara du är säker.”
Venna kramar om mig och tar sedan ett steg tillbaka. ”Men stanna hos din familj en natt eller två”, manar jag henne. ”Sedan kan du komma tillbaka till slottet.”
Hon nickar och går tillbaka till sina föräldrar, som tackar och tar avsked av andra sörjande. En kort sekund är det som att se Izabels spöke, blekt och sorgset.
Jag ruskar på huvudet för att bli av med den bilden, lägger armarna om Anassa och gömmer mina tårar i hennes päls.
*
Jag är den sista som anländer till rådsmötet, men jag avbryter inget småprat när jag kommer. Både Siegrid och Nevah var förstås på begravningen, och även om Igor och slottsfru Alienor inte kände Izabel förstår de hur hårt det här slaget har varit mot oss alla.
Jättevargarna sitter tysta och vaksamma vid den bakre väggen. Anassa går fram till dem och utbyter några hälsningar med nosen innan hon också sätter sig.
När jag tittar på rådsmedlemmarnas allvarstyngda ansikten kan jag inte låta bli att notera de fyra tomma stolarna: två för Izabel och Venna, varav en kommer att förbli tom, en för Tomison som kanske aldrig kommer tillbaka, och en för rådsherren. Det är en roll som kommer att behöva fyllas
nu när Gerhold är död.
Sorgen stiger inom mig igen. ”Drottning Meryn”, säger Siegrid nästan mjukt, för att vara hon.
Jag rycker till och sätter mig.
Det ligger en bunt papper framför min stol och jag drar den mot mig, bläddrar igenom de översta dokumenten utan att ta in någonting av innehållet. ”Vi har förstås mycket att diskutera i dag”, säger Siegrid och glider smidigt in i sin roll som rådets ordförande. ”Men det mest brådskande är att utnämna en ny rådsherre.”
Hennes ord följs av en tystnad så kompakt att den nästan hörs. Jag behöver inte mina krafter för att veta vilka bilder som far genom de andras huvuden.
Jag drar ett ytligt andetag och reser mig igen. ”Ja. Jag skulle vilja säga en sak om det.” Min hjärna är grumlig och trög efter den känslosamma förmiddagen, men det finns ingen mening med att vänta. Om jag ska vara bättre än kungarna Valtiere måste jag visa att jag står för mina misstag och att jag försöker bättra mig.
Siegrid är också på väg att resa sig och ser ut att vilja avbryta mig, men jag håller upp en hand och hon sätter sig igen med uppgiven min. ”Det jag gjorde var fel.”
Än en gång betraktar jag människorna som sitter samlade runt bordet.
Husfru Alienor tittar ner på sina knäppta händer, men Igor, Siegrid och Nevah … deras blickar är nu riktade rakt mot mig. Väntar på mer.
Jag blir plötsligt torr i munnen. ”Jag … rådsherrens familj borde inte ha drabbats. Jag höjde min hand i vrede. Jag tänkte inte, utan lät känslorna ta över. Och … och det är inte en sådan drottning jag vill vara. Jag vill inte härska genom fruktan. Förlåt mig.” Orden tar slut och jag sätter mig igen, med en känsla av otillräcklighet.
Efter ännu ett ögonblick av tystnad tar Igor till orda. ”Det var fruktansvärt, det du gjorde. I den stunden skämdes jag över den du hade blivit.”
Hans blick är orubblig, och bredvid honom nickar Alienor beslutsamt.
Besvikelsen hos min kära vän – min familj, faktiskt – är nästan mer än jag orkar bära.
Det knyter sig i magen. Han har förstås rätt.
Det var en ondskefull gärning att döda hela familjen. Vad trodde jag att jag skulle kunna säga för att släta över det? Finns det ens några ord, finns det ens några skäl som kan rättfärdiga en vettlös slakt? ”Nåväl.” Siegrids röst är rapp. ”Det kanske inte är mycket till tröst, men du ska veta att de bundna inte är överens med Igor om den bedömningen.
Nyheten om händelsen har spridit sig till fronten och i Bundna staden. Folk är imponerade av det du gjorde och den snabba hämnd du utkrävde för en av de dina.”
Nevah nickar. ”Min familj har tagit parti för dig nu.”
Siegrid har rätt, det är inte en tröst. Det är en påminnelse om att alla med flockinstinkter kommer att värdesätta skoningslöshet och lojalitet, även om det riskerar att skrämma bort resten av befolkningen.
Igor biter ihop och vänder ogillande bort blicken från mig. Är det här en bunden drottnings öde? Att bli ännu en representant för våld och förödelse? Hur ska jag kunna balansera allting? ”Ändå”, fortsätter Siegrid, ”håller jag med om att du borde ha hållit dina krafter i kort koppel. Men gjort är gjort. Nu tar vi itu med våra uppgifter i stället för att ödsla mer tid. Tjänsten som rådsherre?”
”Det borde bli Igor”, säger jag lågt.
Han rycker till och tittar upp. Sedan skakar han bistert på huvudet. ”Nej, Meryn. Jag har inte den erfarenhet eller kunskap som krävs för att göra jobbet rättvisa.” ”Jag instämmer”, säger Siegrid. ”Tjänsten borde innehas av en aristokrat.”
Klart att hon tycker det. ”Och vem av dem rekommenderar du, Siegrid?”
frågar jag bittert.
Hon svarar inte. ”Vi vet inte vilka adelsfamiljer som kommer att förbli lojala mot oss”, säger jag och sätter ord på det alla tänker. ”Vi behöver någon som omedelbart tar över ledarskapet, medan vi granskar lämpliga kandidater och utser rådsherrens ersättare med omsorg och eftertanke. Fram till dess skulle jag vilja se Igor i rollen. Jag vet att jag kan lita på honom, och det är det enda jag bryr mig om just nu.”
Tystnaden i rummet är spänd och utdragen.
Till slut suckar Igor och lägger sina stora händer på bordet. ”Låt gå, Strykarkatten”, säger han och använder smeknamnet han gav mig när jag var liten. ”Jag gör det tills vidare, men vi börjar söka efter en permanent rådsherre med en gång.”
Siegrid rycker på axlarna. ”Avgjort. Då går vi vidare till krigsinsatsen.”
Hon bläddrar igenom några dokument. ”Jag ger mig av i morgon bitti för att ansluta mig till våra styrkor i Linsfall.”
Jag hoppas att min lättnad över att Siegrid ska återvända till fronten inte är alltför uppenbar.
Igor och Siegrid inleder ett detaljerat samtal om trupplaceringar och träningsscheman, och Igor är noga med att sätta sig in i alla detaljer kring arméns rekryteringsprocesser. Det är någonting Sturmfrosts rådsherre alltid har haft åtminstone ett symboliskt ansvar för.
Och det är ett lika bra ämne som något annat att börja med, nu när Igor ska ta sig an en mer aktiv roll.
Jag drar händerna över ansiktet. Utmattningen och frustrationen smälter samman till en grumlig dimma som får allt att kännas oklart och lite
avlägset.
Snart kommer vi till dagens sista punkt – några utnämningar husfrun vill göra i slottets vaktstyrka. Den är tydligen fristående från armén och de bundna, vilket jag förmodligen borde ha vetat.
Då bryter hela helvetet lös.
Siegrid känner det först, och reser sig med sådan kraft att hennes stol flyger baklänges och landar på golvet med en smäll.
Genicos, hennes varg, rusar fram till hennes sida med raggen rest.
Jag söker mig till Anassa i sinnet och uppfattar den direkt: en spricka, enorm och skrämmande. Som om någon har svingat en gigantisk yxa genom det mentala hav där mitt sinne flyter samman med de andra bundnas och huggit av en hel flod. Det är lika smärtsamt som att förlora en kroppsdel. ”Vad är det?” frågar jag Anassa i panik. Jag förstår det inte, men det bultar i huvudet och flimrar för ögonen av det enorma som just har hänt.
Anassa har också rest sig, med spända muskler och raggen på ända.
Nevah drar ut sin stol och ser ut att vara på väg att kräkas.
De obundna vid bordet tittar sig ängsligt omkring. De kan inte känna det
vi känner.
Det som just börjar gå upp för mig. ”Det … det är Phylaxflocken”, säger Siegrid kvävt och blir den första som sätter ord på det. ”De har …”
Hon sväljer hårt och tittar på mig, askgrå i ansiktet. ”Hela flocken har gått över till Killian.”
