17
MERYN
”Få hit hennes jättevarg nu!” vrålar en röst. Ljudet ringer i mina öron tills jag inser att det är jag. Det är jag som skriker på hjälp. ”Vi behöver en läkare! Få hit någon, snabbt, vem som helst!”
I nästa ögonblick är Stark framme hos oss, lindar sina starka armar runt Izabels ben och försöker stabilisera henne. ”Grigore, hämta slottsläkaren!” ryter han och ser bister ut. ”Eller vem som helst med medicinska kunskaper! Kom upp hit, nu!”
Jag lutar mig tillbaka medan Stark och Tomison försöker hålla den krampande Izabel stilla. Det enda jag kan göra är att stirra skräckslaget på dem. I nästa ögonblick står Venna vid min sida, och tårarna strömmar nerför hennes kinder när hon ser sin syster.
Jag tittar ner på Izabel igen och vet omedelbart att det är för sent.
Izabel rör sig inte längre. Hennes läppar är blå, fortfarande med fläckar av det rödaktiga skummet, och hennes mörka ögon är tomma och oseende. ”Nej”, viskar jag och sträcker mig efter hennes hand. Den är kall, livlös.
Jag drar genast åt mig handen och det vänder sig i magen.
Den mest levande människa jag någonsin träffat, förlorad i ett ögonblick utan mening.
Jag möter Tomisons blick över Izabels orörliga kropp. Han är askgrå i ansiktet, förlamad av chock.
Venna faller ner på knä intill sin syster, och både Stark och jag flyttar oss ur vägen. Hon lägger armarna om henne, kramar henne ömt.
Det råa skriket som stiger ur hennes strupe låter inte mänskligt.
Stark hjälper mig upp. Isande vågor sköljer över min kropp men mitt sinne är skrämmande stilla, som en frusen sjö.
Det glödvinet var ämnat för mig.
Izabel dog när hon drack glödvin som var ämnat särskilt för mig.
Jag huttrar till när ännu en isande våg tränger ända in i märgen på mig.
Först då ser jag att skuggorna i rummet har börjat vrida sig, pulsera i takt med mina hjärtslag, följa mina fingrars rörelser när jag öppnar och knyter händerna. Pulsen jag kände i arenan ekar inom mig som mörka trummor, manar mig att ge efter, att släppa in dem.
När jag instinktivt knyter händerna ringlar skuggslingor mot mig från alla håll. De lindar sig runt mina fingrar, flätar sig runt mina armar som en förlängning av tatueringarna på min hals.
Kraften är enorm, allomfattande.
Jag öppnar prövande min högra hand och tusen rökslingor skjuter ut, klättrar uppför väggarna, sveper sig runt kristallkronorna, finner varenda ljuslåga och släcker dem en efter en så att mer och mer av balsalen faller i mörker. ”Meryn”, snäser Siegrid, som står bredvid oss på podiet.
Jag noterar knappt hennes ogillande tonfall.
I stället sneglar jag på Stark, och han sänker huvudet. En nickning, kanske … en uppmuntran.
Mörkret har tagit över. En liten del av mig vet att jag inte beter mig som mig själv, som den drottning jag vill vara, men … Det bryr jag mig inte om.
Det har inte längre någon betydelse om jag tappar kontrollen. Det har ingen betydelse om jag låter känslorna förtära mig, om jag blottar mig för något ondskefullt.
Kraften i mitt bröst är vild och skrämmande och jagar bort alla tankar, alla känslor förutom befrielsen i att släppa ut det gränslösa mörkret inom mig.
Siegrid är ändå inte stark nog att stoppa mig.
Jag sänder ut ett klot av skugga från min andra hand. Med våldsam belåtenhet ser jag varenda dörr runt rummet slå igen. Ljudet får aristokraterna att rycka till, och jag njuter av deras skrämda viskningar.
Min röst är djupare än vanligt, lugn och dödlig. ”Vem bär ansvaret för det här?”
Det blir tyst i salen. Det enda som hörs är Vennas kvävda snyftningar. ”Vem bär ansvaret för … mordet på Izabel?” Jag går till kanten av podiet med utsträckta armar i en vädjan till kraften som finns överallt i salen, sveper mörkret runt mig som en rustning.
Sedan ser jag mig omkring. Mina sinnen blir skarpare när mer och mer magi flödar genom mig, genom mina ådror.
Ingen stiger fram.
Mina tankar rusar, återskapar ögonblicket före skålen. En tjänare gav mig glaset. Jag minns det i detalj, minns det ingraverade mönstret och kvinnans ansikte – det var någon jag inte kände igen, någon med ljust hår.
Inte någon i min vanliga tjänarstab.
Sakta går jag ner från podiet och ut på dansgolvet. Skuggorna strömmar bakom mig som en levande mantel. Min vrede är klar och het bakom mina ögon, den är glödgande vit och kolliderar med de iskalla skuggorna som ringlar runt min hals och mina armar, flätar in sig i mitt hår.
Såväl aristokrater som bundna och tjänare ryggar tillbaka när jag närmar mig.
Jag är lugn och metodisk. Ingen lämnar det här rummet. Inte utan min tillåtelse.
Till slut får jag syn på henne, tillsammans med några andra tjänare som jag faktiskt känner igen. Hon står bakom dem, försöker smälta in.
Ta henne.
Precis som de andra gångerna jag använt skuggbändning talar jag inte om för kraften exakt vad den ska göra. Jag visar den bara mina känslor och skuggorna reagerar, gör som de önskar.
Ett mörkt rep sveper sig runt hennes vrister, rycker omkull henne och släpar henne över det glänsande golvet. Chockade aristokrater springer
undan, stirrar på kvinnan som nu ligger framför mig. Folk trängs för att komma längre bort från oss och cirkeln vidgas omkring mig.
Ur ögonvrån ser jag Stark, ser att han positionerar sig bakom mig. Bra.
Han kommer inte att ingripa. ”Vem är du?”
Kvinnan gråter, försöker slita sig fri från skuggorna. De ringlar uppåt från hennes vrister, klämmer fast armarna mot hennes sidor, skapar en snara runt hennes hals. ”Ingen, jag är bara … Jag är ingen, ers höghet!” Hennes röst är tunn och gäll. ”Det var bara ett jobb. Jag visste inte vad jag gjorde, jag svär vid gudinnan!”
Hon kastar sig hjälplöst av och an på golvet, ett groteskt eko av Izabels dödskramper. ”Förklara dig”, morrar jag. Anassas vrede växer sig starkare och starkare i mitt sinne när hon rusar mot slottet för att vara vid min sida. Hennes mentala närvaro skänker mig förnyad styrka.
Kvinnans snyftningar ekar i den tysta balsalen. Några aristokrater börjar
dra sig mot dörrarna.
Stoppa dem.
Skuggor skjuter ut framför samtliga dörrar och blockerar dem.
Snyftningar börjar höras från andra håll men jag ignorerar ljudet, har bara ögon för kvinnan framför mig.
Hon gråter och snörvlar, vädjar till mig att släppa henne. ”Jag visste inte vad som skulle hända! Han sa att jag kunde lita på honom, att jag bara gjorde det rätta för Nocturna! Han sa att det var drottningens glas, att det var viktigt att jag gav det till dig och ingen annan!” ”Visa mig.” Jag behöver inte instruera skuggorna för att de ska lyfta kvinnan från golvet och befria en av hennes armar. ”Vem var den här mannen?”
Hennes arm darrar när hon lyfter den och pekar.
På en man jag känner väl från våra slottsrådsmöten.
Sturmfrosts rådsherre.
Den slemmiga jävla oduglingen vars styre över min stad har varit en ren förbannelse.
Instinktivt slänger jag fram handen. Skuggorna tolkar det som en befallning och ilar mot honom snabbare än tanken.
Långa, mörka slingor flätas samman till taggiga rep och lindar sig runt rådsherre Gerholds ben. De lyfter upp honom, högre och högre, tills han dinglar upp och ner över sin familjs bord.
Hans fru ger upp ett blodisande skrik, reser sig upp och försöker nå honom. Deras båda söner, som är ungefär lika gamla som jag, hukar sig av rädsla och stirrar på sin far.
Jag ignorerar dem. ”Trodde du verkligen att du kunde döda den rättmätiga drottningen? Och ta dig ut härifrån helskinnad? Du gjorde det här. Du berövande världen en klart brinnande låga, och du ska betala för hennes död.”
Rådsherren är röd i ansiktet och hans kläder hänger och fladdrar, ändå hånler han mot mig. Han ser lika högfärdig ut som på alla porträtt av honom som hänger överallt i Sturmfrost. ”Vem fan bryr sig om en bunden dör? Jag gjorde bara det andra var för fega för att göra. Du är inte min drottning.”
Hans fru kvider och slår händerna för ögonen. ”Länge leve kung Killian!” ropar rådsherren trotsigt, och flera aristokrater i hans närhet försöker kontrollera sina reaktioner.
Jag biter ihop käkarna när hämndlystnad och ursinne blandas till något dödligt i mitt bröst. Det svartnar för ögonen.
Skuggorna svarar och sveper sig runt hela hans familj.
Hela bordet försvinner ur sikte ett ögonblick. Rådsherre Gerholds kvävda skrik ekar för att sedan tystna tvärt.
Den plötsliga tystnaden rycker mig tillbaka till mig själv. Vågen av ursinne ebbar ut och jag drar ett panikslaget andetag.
Nej.
Nej.
Jag försökte undvika en sådan här uppvisning av våldsamma krafter, bevisa att jag inte var någon de behövde frukta …
Skuggorna drar sig tillbaka, men de har redan fullföljt sitt värv.
Fyra kroppar ligger på golvet. Jag dödade inte bara rådsherren – jag dödade också hans fru och hans söner.
Mina händer börjar darra och jag kämpar för att hålla dem stilla. Jag får inte låta någon se hur skakad jag är av mina egna handlingar.
Jag skulle göra vad som helst för att skydda dem som betyder mest för mig – och skuggorna förstår den mörka sidan av mig, lockar ut den även när jag inte borde visa den.
Det känns tomt i både hjärtat och huvudet när jag går tillbaka upp på podiet, vänder mig om och väntar tills jag är säker på att varenda aristokrat i rummet tittar åt mitt håll. ”Nu har ni sett vad er drottning är kapabel till.” Det känns som om jag har krossat glas i strupen, och rösten som kommer ur min mun låter fasansfull och förvrängd.
Vem har jag blivit? Siegrid hade rätt – jag borde aldrig ha låtit skuggorna ta över. Jag borde ha behållit kontrollen. Ändå bär jag huvudet högt. Jag måste framstå som stark och befallande i det här sällskapet. På något sätt, på något sätt, måste jag övertyga dem om att jag inte är galen. ”Rådsherrens brott kunde inte gå ostraffat förbi. Han försökte mörda er regent. Han dödade en av mina närmaste rådgivare. Han dödade min …”
Klumpen i halsen gör det omöjligt att tala. Lyckligtvis dyker Anassa upp i mitt sinne och ger mig av sin värme. Men hon ger mig också sitt godkännande. Jag tappade kontrollen, men min grymma varg skulle ha gjort likadant igen.
Jag vet inte om jag känner mig tröstad av det. ”Högförräderi kommer inte att betraktas med blida ögon”, säger jag. ”Och jag måste uppenbarligen tala klarspråk: I mina ögon råder jämlikhet mellan adel, bundna och folk av enkel börd. Allas liv har ett värde.” Ändå tog du fyra liv så lättvindigt, väser mitt samvete. Jag pressar ihop läpparna och tvingar tillbaka den tanken. Det kommer att finnas tid för ånger och självförakt senare. Just nu måste jag få de här människorna att förstå.
Nu hörs kvävd gråt från nästan samtliga bord. Jag känner nästan lukten av adelns rädsla. Även folk av enkel börd ser skärrade ut. De bundna, däremot, ser på mig med respekt. ”Det är inte min avsikt att styra Nocturna med järnhand”, fortsätter jag. ”Men om jag upptäcker fler hot mot mitt liv eller rikets säkerhet, kommer vedergällningen att bli snabb och rättvis. Och jag tänker skydda er och era familjer på samma sätt.”
Jag sveper med blicken genom rummet, möter blickarna hos några av aristokraterna jag mötte tidigare. Var och en av dem nickar mot mig.
Stämningen i balsalen är spänd och motbjudande. Jag står kvar en minut till, tills alla huvuden har sänkts i underkastelse. ”Stark.” ”Min drottning”, säger han och tar ett steg framåt. ”Se till att kropparna blir bortförda.” Jag är vagt medveten om att han lämnar mig för att lyda min order när jag vänder mig mot Siegrid och säger: ”Se till att ingen lämnar slottets marker utan mitt godkännande. Vi måste försäkra oss om att samtliga inblandade i den här konspirationen har … eliminerats.”
Hon nickar, vinkar till sig några andra bundna och ger dem lågmälda instruktioner.
De går mot utgångarna, och skuggbarriärerna jag skapade på något sätt smälter ner på golvet. De bundna öppnar dörrarna och alla strömmar ut, småspringer för att komma så långt bort från mig som möjligt.
Jag ignorerar dem och tvingar min blick dit den inte har velat gå. Till min väns orörliga kropp.
Hennes huvud vilar fortfarande i Tomisons knä. Nevah sitter på huk bredvid honom, stryker honom över ryggen och viskar i hans öra. Jag märker att hon försöker nå fram till honom, bryta det stumma chocktillstånd han befunnit sig i sedan ögonblicket då Izabels kropp blev stilla.
Min första vän i allt det här ligger nu död på golvet.
På grund av mig.
Venna reser sig från sin systers sida och tittar på mig, tyst och vädjande.
Som om det finns något jag kan göra, något jag kan erbjuda. Men vad kan jag ens säga?
Allt det här är på grund av mig – mitt beslut att göra anspråk på tronen, de fiender jag därmed skaffade mig.
Vennas ansikte förändras när jag hjälplöst möter hennes blick. Tårarna fortsätter strömma nerför hennes kinder medan hennes ansiktsuttryck växlar mellan sorg och vrede.
Jag sluter avståndet mellan oss och tar henne i min famn. Hon slår armarna om mig, hårt, och någonting brister i mitt bröst.
Jag gråter.
Minuter senare, kanske timmar, känner jag Anassas fysiska närvaro och hör hennes klor mot golvet. Bakom henne kommer Vennas varg, Skaia.
Venna och jag släpper varandra, går fram till våra jättevargar och klamrar oss fast vid dem för att söka någon form av tröst.
Men ingen vargmagi kan lindra den här smärtan.
