16
MERYN
Alla bundna flyger upp från sina stolar med dragna vapen så snabbt att det tar mig ett ögonblick att förstå vad det är som händer.
Det är jättevargarna.
Ljudet av minst femtio vargars klor klapprar mot stengolvet när de stormar in och tar över hela rummet – högburna huvuden, glänsande ögon, spelande muskler.
Aristokraternas fasa är uppenbar. Flämtningar och viskningar ekar mellan väggarna när de vrider sig och sträcker på sig för att se vargarnas procession genom salen.
Lite av min vargaktiga grymhet gör sig påmind när jag ser makten förskjutas. Deras obehag skänker mig en ilning av skadeglädje. Bra, tänker jag. Låt dem vara de sårbara för en gångs skull.
De aristokrater som bevittnade prövningarna satt långt ifrån jättevargarna och iakttog dem på tryggt avstånd. Det här är det närmaste de flesta av dem har varit vargarna – särskilt såhär många. Jag blir stolt när jag ser att gästerna av enkel börd lägger band på sin rädsla.
Vissa av vargarna har sina ryttare bland gästerna, men jag vet att flera av dem inte har knutit an till någon än. Bland dem skuttar fyra lekfulla valpar, en av varje flockfärg.
Saela tjuter till av glädje. ”Så söta!” piper hon. ”Vad är det här?” frågar jag Anassa.
Det tar henne ett ögonblick att svara, men hon visar mig sina känslor.
Hon är full av tacksamhet och vördnad. Hon är djupt rörd. ”De har kommit för att visa oss sin respekt och lojalitet.”
Jag får tårar i ögonen och drar fingrarna genom hennes sträva päls.
När den sista vargen har trängt sig in i den nu fullpackade salen reser Anassa sig framför tronen. Med svällande muskler lyfter hon sitt enorma, silvervita huvud och ger upp en lång ylning.
Den genljuder av allt vi har förlorat, ett eko av alla tidigare Sturmfrostdrottningar, och rör sig som en våg genom rummet. De andra vargarnas röster stämmer in. Deras sång stiger mot det välvda taket, går rakt in i mitt hjärta och berör mig i djupet av min själ.
Såväl adel som folk av enkel börd sitter mållösa när vargarna tystnar och sedan rör sig som en. De bugar sig djupt, först för Anassa och sedan för mig. Därefter lämnar de rummet, lika snabbt och överraskande som de kom. Översteprästinnan harklar sig för att rikta åskådarnas uppmärksamhet mot mig igen. ”Länge leve drottningen!” Åskådarnas röster är inte alls lika samstämda som vargarnas när de reser sig och ropar: ”Länge leve drottningen.”
Orden ekar tomt.
* Som i ett töcken övergår den långa kröningsdagen i kväll.
När jag först skred in i den stora balsalen tillsammans med Anassa, Saela, Siegrid och resten av mitt följe häpnade jag över skönheten i de tusen fladdrande stearinljusen och de glittrande kristallkronorna.
Nu, många timmar senare, är de dansande ljusen som tusen små nålar i mina ögon och förvärrar huvudvärken som fortsätter bulta dovt i mina tinningar.
Anassa gav sig av med de andra vargarna för längesedan, när instinkten manade henne att jaga. Hon sa att hon ville skapa en ny kröningstradition för vargarna, eftersom alla från Strurmfrostdrottningarnas tid har fallit i glömska.
Då och då får jag en glimt av hennes sinne när de springer genom snön och rundar berget Wolfsbane för att ta sig till den djupare skogen – och de
större villebråden – på andra sidan.
Jag avundas henne.
Dessvärre har de mer sentida traditionerna som ätten Valtiere etablerade inte glömts bort. Borden i balsalen står placerade i en cirkel runt en stor, öppen golvyta, där sju dansare från Sturmfrost nu har en ”speciell föreställning”.
Det var vad husfru Alienor kallade det när hon insisterade på att vi behövde ha det, att det var vad adeln väntade sig.
Den ”speciella föreställningen” är något slags erotiskt stripteasenummer.
Dansarna är slående vackra och oerhört begåvade. Jag imponeras av deras fysik. Men … ”Är det här verkligen lämpligt för en kröningsmåltid?” frågar Izabel och ställer sig bakom mig där jag sitter vid honnörsbordet, som är belamrat med mat. Vi har ätit i timmar, den ena utsökta, absurda rätten efter den andra.
Tillsammans ser vi en av dansarna vika sig dubbel, linda benen runt huvudet och blotta sitt – lyckligtvis skylda – skrev för ett bord med särskilt tungt flåsande adelsmän. ”Du tar orden ur mun på mig”, muttrar jag när en av de andra dansarna ställer sig på tå. Kvinnan bredvid tar tag i hennes klänning och snurrar henne. Hon virvlar genom rummet, och klänningen vecklas ut för varje varv tills hon bara har små lappar över bröstvårtorna och glittrande underbyxor. Hon avslutar med att gå ner i split, och flera av adelsmännen busvisslar. ”Hon är väldigt vig”, säger Saela oskyldigt med munnen full av hjortkött.
Hon kan äta vanlig mat, vilket är ännu en sak Aldrich upptäckt under sina efterforskningar, men det är bara blod som ger henne näring. Maten äter hon för nöjes skull. Och Saela, som aldrig har sett såhär mycket mat på en gång, är överförtjust.
”Gör mig en tjänst”, säger jag till Izabel. ”Ta reda på hur mycket husfru Alienor betalar de här kvinnorna och tredubbla det.” ”Absolut”, säger hon. ”Fast jag kom hit för att tala om att hälsningsprocessionen börjar strax.”
Jag suckar när en lång kö av aristokrater börjar ta form nedanför vårt podium. ”Okej, tack.”
Siegrid har gjort ett förträffligt jobb – alla i adeln vill hälsa på mig och visa den nya drottningen sin respekt. Allt går som planerat. Om bara drottningen hade velat prata med en enda en av de här patetiska jävlarna.
Jag reser mig motvilligt och intar min plats på tronen, som är placerad precis intill honnörsbordet. Saela kommer och ställer sig vid min sida.
Hittills har hon klarat sig över all förväntan, men efter det här måste jag skicka henne i säng. ”Ers höghet”, säger en äldre man med lite nasal röst. Han rör sig långsamt, och jag kan nästan höra hur det knakar i lederna när han knäböjer för att svära mig sitt hus trohet. ”Lord Blumenfall”, svarar jag, tacksam för att Siegrid tvingade mig att studera allas namn, titlar och porträtt. ”Milady.”
Den yngre kvinnan till höger om lord Blumenfall, som också knäböjer, reser sig och räcker fram ett förgyllt skrin. ”Gratulerar, ers höghet. Vi vill överlämna det här som ett litet bevis på vår tacksamhet över att den rättmätiga drottningen har återtagit sin tron.”
Jag ser henne i ögonen och söker efter tecken på sarkasm, men hennes blick är stadig.
Kanske är adeln faktiskt öppen för en bunden drottning av enkel börd?
Som lordens enda barn kommer unga lady Blumenfall att ärva hans egendom och plikter när han är borta. Hon ser robust ut, med ögon som flinta. Inte äldre än femtio.
När hon märker att jag granskar henne höjer hon ett ögonbryn, med glimten i ögat. ”Vi ser fram emot att få lära känna ers höghet bättre.”
När hon lämnar mig söker jag i minnet efter namnet på nästa lord, en lång och smal man med fjunig mustasch, men det gäckar mig. Han nämner det inte heller, och jag märker att hans blick blir beräknande när han inser
att jag inte är säker på vem han är. ”Gratulerar till denna betydelsefulla dag”, säger han med en röst som dryper av falskhet. ”Tack för att du kom”, mumlar jag, distraherad av mina ansträngningar att matcha hans ansikte med något av porträtten jag studerade.
Han hånler mot Saela och marscherar iväg utan att säga adjö. Saela och jag utbyter en blick, men vi hinner inte säga någonting innan nästa på tur kommer fram.
Det är ett par som på samma gång är både bättre och värre: en ung man och hans hustru, som jag lyckligtvis kommer ihåg är släktingar till Valtiereätten.
Trots att jag just halshögg en av deras släktingar och stal tronen från en annan, slår de knut på sig själva för att ställa sig in hos mig. Mannen bugar sig så djupt att hans huvud rör vid golvet, och hustrun gråter när hon tar min hand och trycker den mot sin panna.
Den är genomskinlig och falsk, deras inställsamma tillbedjan, men jag klandrar dem inte. De försöker förmå mig att inte spärra in dem för deras släktskap med den tidigare kungen.
Jag vänder mig om, lyfter min bägare med vatten och tar några snabba klunkar.
Gerhold Herzog, Sturmfrosts rådsherre, kommer fram. Den lismande mannen är en nödvändig men ovälkommen del av mitt slottsråd, och jag ägnar våra veckomöten åt att desperat försöka undvika att prata med honom.
Mina grannar i Österkvarteren brukade skämta om att han delade ut kungliga kontrakt till folk som gjorde honom tjänster … särskilt vackra unga kvinnor. Jag tror mer på de ryktena nu när jag haft oturen att lära känna honom. ”Du ändrade i kröningsceremonin”, säger han utan omsvep. ”Det stämmer”, säger jag och försöker låta bli att blänga på honom. ”Det fanns inslag i den som inte passade mig.”
Han hånler. ”Tillåt mig hävda motsatsen, Meryn”, säger han, och den nonchalanta användningen av mitt förnamn får mig att resa ragg – från
honom är det en avsiktlig skymf. ”De inslagen skulle ha passat dig alldeles
utmärkt.”
Mina kinder hettar. Vilket jävla as.
Det första jag ska göra nu när jag är officiellt krönt är att hitta en lämplig ersättare för honom, en rådsherre som jag kan lita på och som sköter sitt uppdrag.
Han måste se den knappt behärskade vreden bakom min artiga fasad, för han bugar sig och går.
Efter honom kommer Noemi och hennes far, lord Eisenfall. Noemis klänning är iögonfallande, eldigt röd och matchar nästan färgen på hennes hår. Fast att kalla det klänning är något av en överdrift. Det är ett plagg bestående av korslagda band som bara döljer vissa delar av hennes kropp och inte lämnar mycket åt fantasin.
Den påminner mig balerna som hölls under bindningsprövningarna och jag blinkar häpet – jag fick intryck av att hon var ganska pryd, första gången vi träffades.
Hennes klädsel ser dock simpel ut i jämförelse med den förmögenhet lord Eisenfall har draperat sig i. Hans kostym är av brokig sammet, svärdsskaftet är prytt av rubiner, och ädelstenar glittrar på alla hans tio fingrar. Noemi ställer sig lite bakom honom med sänkt huvud. ”Lord Eisenfall – du är Noemis far?”
Lorden fnyser. ”Noemi är min avkomma, det stämmer, men vi erkänner inte oäktingar som barn eller arvingar. Åtminstone inte i Eisenfall.” Hans blick sveper ogillande över mig och min syster. ”Men ja, Noemi tillhör Eisenfall.”
Hans ord gör mitt redan sjudande blod ännu hetare, och jag sneglar försynt på Noemi. Tänk att ha en far som får det att låta som om hon är något han äger, snarare än hans dotter.
Lorden fingrar på sitt juvelprydda svärdsfäste medan han talar, och hans röst är slö och bekväm. ”Vi är förstås stolta över att ha en bunden att visa
upp som en av de våra.”
Vad i helvete?
Jag sneglar på Noemi igen. Hon vänder bort blicken, som om hon skäms.
Jag måste göra ett lika gott intryck på den här jäveln som på alla andra i rummet. Men min mun lyssnar inte på min hjärna. ”Som er nya drottning är jag förstås stolt över att ha så många obeslutsamma aristokrater att visa upp som mina.”
Jag sträcker fram handen på vad jag hoppas är ett nobelt sätt och gör mitt ansikte så uttryckslöst som möjligt medan lord Eisenfall granskar mig, uppenbart osäker på hur han ska tolka det jag just sa.
Han böjer sig fram och kysser mina knogar, och jag vill omedelbart gå och tvätta mig.
När de har gått kommer översteprästinnan fram. Jag såg inte hennes skrumpna lilla gestalt bakom den reslige lord Eisenfall, så hon överraskar mig. Jag utgick från att hon hade gett sig av efter kröningsceremonin.
Den nitiska glöden är tillbaka i hennes ögon när hon skrider uppför trappstegen till podiet och stannar obehagligt nära mig. ”Översteprästinnan”, säger jag besvärat. ”Tack för att du förrättade ceremonin.”
I stället för att svara vänder hon sig mot Saela och sträcker ut en hand.
Min syster tar genast ett skrämt steg tillbaka och varningsklockor börjar ringa i mitt huvud. ”Har ni två?” väser översteprästinnan. Hon stirrar på opalen Saela bär runt halsen. Den andra gudinnetåren. I nästa ögonblick gör hon ett utfall, som för att rycka den från min systers hals. ”Översteprästinnan!” snäser jag och hon rätar på sig med ett irriterat uttryck i ansiktet. ”Du glömmer bort dig.” ”Nej, du glömmer bort dig!” Hon håller upp handen och visar mig signetringen. ”Du har själv sagt det – du är ingen sann troende. Din familj är inte värdig att bära en tår, än mindre två. De är gudinnans heliga symboler. De hör hemma med mig.”
Ilskan flammar upp inom mig och ur ögonvrån ser jag skuggor röra sig.
Fan, fan, fan.
Inte nu. Jag får inte tappa kontrollen.
Jag drar ett djupt andetag och säger: ”Mitt sinne är öppet för gudinnan, som jag sa. Om du finner mig så ovärdig borde du kanske ha tackat nej till att kröna mig. Och min familjs släktklenoder hör hemma i min familjs ägo.”
Jag nickar mot Siegrid, som skyndar fram. ”Siegrid, översteprästinnan är utmattad och behöver dra sig tillbaka. Kan du personligen eskortera henne till hennes svit?”
Siegrid bugar sig för mig, tar översteprästinnan i armen och leder bort
henne. ”Det där var skumt”, mumlar Saela. ”Det kan man säga. På tal om utmattad, är du redo att gå tillbaka till ditt rum?”
Saela nickar tacksamt och jag vinkar till mig Helene. När de har gått skrider jag nerför trappan, förbi kön med väntande aristokrater, och ignorerar alla frågande blickar.
Jag behöver luft. Det här enorma rummet känns med ens kvävande.
Det finns en sidodörr bakom ett bord fullastat med choklad och bakverk, och jag skyndar dit så snabbt min tunga klänning och mina dumma skor tillåter. Den leder till en av balkongerna med utsikt över slottets marker.
Jag låter dörren slå igen bakom mig och går fram till räcket. Den kalla stenen känns ljuvlig mot min överhettade hud. Det hänger snö i luften.
Efter bara någon minut märker jag att jag inte längre är ensam. Dörren öppnas och varm, fuktig luft strömmar ut från balsalen.
Kanske är det hans steg mot balkongens stengolv.
Kanske är det den knappt märkbara skiftningen när Anassas sinne smälter in i mitt och ger mig en nästan varglik intuition.
Hur som helst behöver jag inte vända mig om och titta för att veta att det är Stark.
Jag sväljer hårt men fortsätter titta rakt fram, ser träden på slottsgården vaja i den kalla vinden. Stark är tyst när han ställer sig bredvid mig. Jag tittar inte på honom men jag känner hans rörelser, värmen från hans kropp, hans arm som vilar bara centimeter från min när han lutar sig mot räcket och blickar ut.
Ingen av oss säger någonting, och tystnaden sänker sig över mig som en lugnande filt. Det känns konstigt att vara så nära honom och samtidigt fyllas av en sådan … frid.
Efter en liten stund känner jag att han iakttar mig. Jag vrider på huvudet och ser in i hans ögon, mörka brunnar i det svaga ljuset.
Det stockar sig i halsen på mig när spänningen mellan oss från i går omedelbart återvänder med full kraft.
Hur skulle det vara att tacka ja till hans erbjudande? Att tatuera honom på en intim plats och känna hans hud under min tunga? ”Gömmer du dig för dina otäcka undersåtar?” Hans röst är låg och retsam när han bryter tystnaden, men han ser mig i ögonen och jag vet att det finns omtanke i frågan. ”Bara tills alla har gått och lagt sig”, svarar jag med ett halvhjärtat skratt. Han tittar bara på mig som om han vill lägga varje detalj i mitt utseende på minnet. ”Kan du klandra mig? Ett gäng rövslickare som vanligtvis behandlar de bundna som skit snubblar plötsligt över sina egna fötter för att tala om hur glada de är för min skull, hur gärna de vill tjäna den rättmätiga drottningen. Jag skulle hellre köra in spikar i ögonen.”
Det får honom att skratta till, men han sänker aldrig blicken. ”Rövslickare eller inte så behöver du deras stöd, även om det är en jävla
fars.” ”Jag vet”, suckar jag. ”Deras förmögenhet, soldaterna från deras förläningar, deras inflytande, allt det där är …” ”Jag vet”, väser jag när irritationen rinner över. ”Även om jag beter mig som en idiot större delen av tiden är jag inte sinnessvag.”
Molnen ovanför oss skingras och månskenet lyser på hans hår och hans markerade kindben. Det får honom att se ut som en hjälte från en av Saelas sagoböcker … eller en skurk. Han ser annorlunda ut i kväll, fast jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Det är någonting med hans ansiktsuttryck. ”Du är vacker i kväll”, säger han lågt. Kanske inbillar jag mig, men jag kan svära på att det finns en ton av längtan i hans röst.
Är det bara våra vargars frändeband som påverkar honom? Eller … något annat?
Det är en längtan som har börjat växa i mig också. Som förvirrar mig så mycket att jag skyndar mig att mota bort den. ”Det gläder mig att jag inte såg för jävlig ut på min egen kröning.”
Han grimaserar men tar ett steg närmare, så att jag känner hans varma andedräkt. Doften av umbra och mysk blir så tydlig att det knyter sig i magen och mitt blod sätts i brand. ”Förlåt. Men i går såg du ut att inte ha sovit på en månad.”
Han lyfter handen, och som hastigast tror jag att han ska kupa den om min kind och böja sig över mig. I stället stryker han lätt med fingertopparna under mina ögon, där jag vet att jag har ringar mörka som blåmärken under sminket.
Jag vill känna mig förnärmad, men han har rätt. Jag har knappt sovit. Jag är för rädd att jag ska hamna i skuggriket med Killian och inte komma undan.
Kanske är det dags att be om hjälp, att berätta sanningen för någon annan än Anassa. Jag vet att jag kan lita på honom.
Men när jag precis har samlat mod öppnas dörren bakom oss igen. Den slår in i stenväggen och studsar tillbaka.
Vi vrider båda på huvudet och tittar på nykomlingen: Siegrid. Hon ger oss en granskande blick och ler.
Jag tar ett steg bort från Stark, vill inte att hon ska läsa in något i det här. ”Det är dags för de traditionella skålarna”, säger Siegrid. ”Men de lär inte börja förrän vår monark har återvänt till sitt bord …”
På något sätt lyckas hon yttra ordet monark med respekt, irritation och uppgivenhet på en och samma gång. Jag beundrar nästan hennes sätt att få ord att låta som förolämpningar utan att egentligen säga något negativt till mig.
Så gick det med mitt och Starks förtroliga samtal. Besvikelsen känns i bröstet, men jag vet att Siegrid har rätt. ”Jag skulle aldrig försöka hålla aristokraterna borta från sitt nästa glas glödvin”, säger jag lättsamt och går mot dörren. Sedan kastar jag en blick över axeln mot Stark. ”Kommer du?”
Siegrid följer mig tillbaka till podiet. Så fort jag har satt mig på min plats vid honnörsbordet skyndar en tjänare fram för att ge mig ett glas mousserande glödvin.
Det är ett glänsande kristallglas med ingraverade rankor och Sturmfrosts vapen. Jag studerar det, undrar hur gammalt det är, om någon av mina anmödrar kan ha hållit just det här glaset under sin egen kröning.
Siegrid inleder de traditionella kröningsskålarna. Jag uppfattar några ord av hennes uppenbart inövade tal: ”den sanna drottninglinjen” och ”omfamna nödvändiga förändringar när vi för landet in i framtiden” och andra noga formulerade fraser. ”… med de bundna krigarnas och mitt, högalfans, fulla stöd bakom sig …”
Om jag bara vågade tro att jag hade de bundna krigarnas fulla stöd. Efter i kväll kommer mina vänners familjer – och andra som dem – förhoppningsvis att tänka om.
Jag tittar ut över havet av människor som har rest sig med glas i handen och väntar på att Siegrid ska avsluta sitt tal. ”För drottning Meryn!”
Orden upprepas runt om i balsalen. Jag lyfter mitt glas, nickar och ler som om jag lyssnade till det högalfan sa. Sedan sätter jag mig och skjuter försiktigt glaset åt sidan. Jag behöver ingenting mer för att döva mina sinnen i kväll.
Samtal återupptas runt omkring i rummet och alla sluga blickar vänds lyckligtvis bort från mig. Jag suckar igen, och så placeras en hand framför mina ögon. ”Vem är din favoritflockmedlem?” frågar Izabel. Jag lyckas skratta lite innan hon tar bort handen och sätter sig bredvid mig.
Siegrid tittar missnöjt på oss från sin sida av bordet, men jag orkar inte bry mig.
Tomison är också med, och sätter sig bredvid Izabel. ”Fantastisk fest”, säger han.
Jag skrattar igen. ”Tack, Tomtom. Har ni roligt?”
Izabel grimaserar. ”Inte direkt. Som din festplanerare är det min plikt att säga att allt har flutit perfekt och att alla har trevligt …”
Tomison ler. ”Men som dina vänner? Den här festen är skum.” ”Åh, uppskattade ni inte uppvisningen av de tio helstekta påfåglarna? De små bakelserna som såg precis ut som bröst föll er inte i smaken? Eller är det för att adeln utnyttjar sin berusning till att göra … det där?”
Jag gör en gest mot dansgolvet, dit flera äldre, packade adelsmän har dragit ungdomar, såväl bundna som av enkel börd, och tvingar dem att dansa. De tafsar för all del inte på dem, men det är ändå motbjudande att se.
Izabel suckar. ”Hur har de ens lyckats bli så fulla? Man kan ju tycka att jag som festplanerare skulle få en del fördelar, men jag kan inte ens förmå servitörerna att ge mig ett glas glödvin. Vad är problemet?”
Innan jag hinner svara ser hon kristallglaset vid min tallrik. ”Aha, det är här allt har gömt sig. Dags att bli ordentligt full och se om det gör tillställningen uthärdlig.”
Jag himlar med ögonen och tittar på Tomison. ”Kvinnan du uppvaktar har förskräckligt dåligt inflytande. Det vet du, va?”
Izabel ser stött ut. ”Uppvaktar? Han? Jag förstår inte vad du pratar om.
Jag har faktiskt aldrig ens sett honom förut. Vem är han?” Hon tar en stor klunk glödvin. ”Så sa du inte i natt”, spinner Tomison med munnen vid hennes öra. ”Du verkade veta precis vem jag var när du skrek mitt …”
Izabel sätter vinet i halsen.
Jag håller upp en hand. ”Sluta, jag ber er. Det är som att höra mina föräldrar prata om sex.”
Izabel försöker skratta, men lyckas inte. Hennes mörka ögon blir stora och hon stirrar panikslaget på Tomison.
Sedan griper hon hårt om min hand och väser.
Det känns som om min kropp töms på blod.
Hon häver sig upp på fötter, och både Tomison och jag reser oss så fort att våra stolar välter.
Han lägger en hand på hennes rygg. ”Iz…”
Glaset faller ur hennes hand, rullar nerför trappan och går i tusen bitar.
Hennes blick är skräckslagen när hon ser på mig och tar ett steg bakåt.
Benen viker sig under henne och hon rasar ihop på podiet. Hennes mun är öppen, skriker utan ljud.
Kall panik sliter i bröstet och mina ådror fylls av is. ”Izabel!” skriker jag, faller ner på golvet bredvid henne och försöker desperat göra någonting som hjälper. Tomison sätter sig med hennes huvud i knät.
Hon börjar krampa våldsamt och tugga fradga, rödfärgad av glödvinet.
Eller, inser jag, av blod. ”Fort – ta hit vargarna!” Jag sträcker ut mitt sinne, försöker fokusera, hatar att släppa Izabel med blicken ens en sekund. Men om Asteio kommer hit kan hon hela Izabel. ”Anassa!” Genom bandet känner jag att hon vänder om och springer i vår riktning, men hon är mil härifrån.
Det kommer att vara för sent, inser jag som i ett töcken. Vad det än var i vinet – vinet som var avsett för mig – så har det tagit över Izabels kropp.
Festen fortsätter omkring oss, klirrande glas och artiga skratt.
Ingen annan ser hur världen går under framför våra ögon.
