14
STARK
Att döma av uttrycket i lord och lady Volkenfrosts ansikten skulle man kunna tro att jag ville släpa dem till Sturmfrost för en begravning, inte en hejdundrande fest.
När vi kommer till utkanten av staden ökar Cratos farten för att sluta upp intill Noemi och Ephyse. Vi har ridit långsammare än vargarna är bekväma med de senaste dagarna, eftersom aristokraterna sitter på sina långsamma hästar. ”Jag längtar efter att bli av med de sura jävlarna”, säger jag till Noemi och gör en gest bakåt, mot det stora Volkenfrostsällskapet.
Hon kastar en blick över axeln, höjer ett ögonbryn och snörper på munnen. ”Vadå?” morrar jag. ”De har varit tysta hela dagen.”
Noemi kväver ett skratt. ”Det är nog ganska svårt att komma på något att säga när den stora stygga Daemosalfan och hans varg blänger på en hela tiden.”
Jag fnyser. ”Det är bara såhär jag ser ut, det vet du.” ”Om du säger det så, surkart. Titta, vi är nästan framme vid deras dammiga, försummade Sturmfrostresidens. Jag kan följa dem hela vägen, om du vill rida i förväg till slottet?”
Hon behöver inte upprepa sig. Cratos och jag sätter genast full fart, och efter bara några minuter är vi framme vid slottet. Jag sitter av och går in
medan Cratos springer iväg för att leta upp Anassa.
Det första jag måste göra är att rapportera till Siegrid. När hennes dörr öppnas ser jag att det har gått undan med hennes projekt att byta ut inredningen. Borta är de löjliga jakttroféerna och de spinkiga, skrytsamma möblerna Cyril Valtiere tydligen tyckte om.
I stället tycks Siegrid ha flyttat in hela sitt bohag i sviten. En bonad från hennes hus med vår familjs sigill pryder ena väggen, och i alla fönster hänger gardiner i ätten Therions färger, rött och vitt.
De har ingen sentimental betydelse för mig. Jag kan räkna på fingrarna hur många gånger jag har besökt hennes hus i Bundna staden. ”Jag har fått veta att Volkenfrosts delegation är precis så stor som vi hoppades”, säger Siegrid som välkomsthälsning. ”Ja”, svarar jag. ”Och levererad med samtliga kroppsdelar på plats,
enligt dina order.”
Mänskliga kroppsdelar, åtminstone.
När vi hade slagit läger i går kväll hörde jag lord Erlyn Volkenfrost diskutera kröningstraditioner med några av sina hovmän.
Tydligen ska den nya monarken kläs av naken inför hela församlingen, för att visa den ansiktslösa gudinnan sin ödmjukhet. Sedan smörjer översteprästinnan in monarkens nakna kropp med heliga oljor. ”Cyril Valtiere såg inte illa ut, ska ni veta”, skröt Erlyn. ”Men vänta bara tills vår unga, späda drottning kläs av och gnids in med oljor för att behaga oss. Så utsökt förödmjukande det kommer att bli.”
Jag behövde inte ingripa – Cratos hann före.
Innan jag hann hejda honom släpade Cratos in lord Volkenfrosts reservhäst i skenet från lägerelden. Sedan, medan Erlyn bleknade av chock, åt han upp den.
Det var grymt och brutalt, men inte ens jag kan stå i vägen för varginstinkter. ”Min jättevarg uppskattar inte tanken på att vår nya drottning ska förödmjukas”, sa jag lättsamt när Erlyn spydde i elden. ”Jag rekommenderar att du har det i åtanke innan du redogör för fler traditioner du vill återuppleva.”
Nu betraktar jag högalfan från dörröppningen. Hon sitter vid matbordet, som är belamrat med pergament och en halväten frukosttallrik med bröd och frukt. Trots den tidiga timmen ligger håret perfekt och hon har redan militäruniform på sig.
Jag undrar om hon sover i den. Siegrid skulle aldrig visa sig i lediga kläder – hon tillåter sig inga som helst svagheter. Inte ens i sin sons sällskap. ”Hur går det med kröningsförberedelserna?” frågar jag, nyfiken på om Cratos kommer att försöka äta fler ädla springare innan det här är över.
Siegrid suckar. ”Huvudsakligen bra, fast drottningen har satt sig på tvären mot flera av de gamla traditionerna. Hon har gått med på att bli smord med olja …” Jag stelnar till och mitt blod börjar koka. ”… men hon vägrar klä av sig, och översteprästinnan är djupt förorättad. Hur som helst lär vi ta oss igenom dagen.”
Siegrid tittar inte upp från sina papper. Hon undertecknar det hon har framför sig, drar fram ett nytt och börjar läsa. Samtidigt säger hon: ”Stötte ni på problem i någon av förläningarna?” ”Inte mer än väntat”, svarar jag, sätter mig mitt emot henne och häller upp en mugg ljummet kaffe. ”Eisenfall är fortfarande en bufflig tölp, men han kommer. Blumenfall avslöjar som vanligt ingenting. Resten av dem kommer. Det blir fullsatt, precis som du ville.” ”Resten av dem”, säger hon tankfullt. ”Men inte Rabenfrost. Hörde du att lordens äldsta dotter personligen passar upp på Killian? Han har verkligen lindat dem runt sitt lillfinger. Men alfa Tormun väntar på rätt ögonblick att slå till, så Killian blir snart omhändertagen.”
Hennes röst är reserverad och analytisk. Hon smuttar försiktigt på sitt te och ställer tillbaka koppen på fatet.
Om det stör henne att lord Rabenfrosts tolvåriga dotter i praktiken passar upp på Alistair Brightbane, som är känd för sin förkärlek för unga flickor, visar hon det inte.
Jag måste anstränga mig för att inte visa min ilska, så hennes nästa kommentar överrumplar mig.
”En sak till innan du går, Stark. Jag har beslutat att du ska gifta dig med drottningen.”
Det blir så tyst i rummet att vi kan höra droppandet när nattens istappar på hennes fönsterbleck sakta smälter i solen. ”Ursäkta?” Min röst är låg och hotfull.
Hon ser mig utmanande rakt i ögonen. ”Du hörde vad jag sa. Du ska gifta dig med drottningen.”
Jag behöver inte ens frammana min kraft, den kommer av sig själv. Med en snabb svepning med handen sänder jag en forcerande stöt rakt mot henne. Frukosttallriken faller till golvet och skärvor flyger åt alla håll.
Vem som helst skulle ha hukat sig av skräck för våldet jag bär inom
mig, som alltid ligger så nära ytan.
Siegrid ser bara uttråkad ut. ”Jag trodde att jag gjorde min position riktigt jävla klar senaste gången du drog upp det här”, snäser jag. ”Jag är inte intresserad.”
Lögnare, säger en mörk röst i mitt sinne. Du ljuger.
Siegrid snärtar till med fingrarna, och skuggor ringlar fram för att rätta till bordet. Det är ett tydligt budskap: Jag kan betvinga vem som helst, men inte henne. Högalfan har tillgång till en magi jag inte kommer att kunna använda förrän vi har lagt henne till den sista vilan. ”Ja”, säger hon lugnt. ”Jag blev besviken över din reaktion. Nu när jag har haft tid att själv arbeta med drottningen, har jag bildat mig en egen uppfattning. Hon är obegripligt mäktig och fullständigt oslipad. Hon kommer inte att regera väl utan en fast hand som styr henne. Om du blir hennes make kan vi bli ställföreträdande regenter.”
Avsmaken och fasan stiger i mig med sådan kraft att jag nästan skakar.
Hon vill inte med tvång forma Meryn till sin avbild. Hon vill ta över drottningens tron helt och hållet. ”Du missbedömer henne”, säger jag sammanbitet. Meryn kommer att regera klanderfritt om hon bara kan undvika Siegrids ”fasta hand”. Om jag håller mig tillräckligt långt borta, så att Meryn kan kontrollera sina egna våldstendenser.
Siegrids ögon blir smala. ”Kanske. Men som Nocturnas beskyddare kan vi inte ta några risker. Vi kan övertyga henne genom att visa gamla dokument där det framgår att de forna Sturmfrostdrottningarna alltid gifte sig med ryttaren till deras vargs själsfrände. Hon kanske protesterar i början, men hon kommer att ta sitt förnuft till fånga.” ”Och jag?” Min röst är en låg morrning. Även om Siegrid har glömt det i sin brådska att lägga beslag på Meryns tron, så har hon ägnat nästan trettio år åt att förvandla mig till en vandrande mardröm.
En skurk hör inte hemma vid en drottnings sida. ”Du måste sluta vara så oresonlig”, säger hon torrt. ”Det här handlar inte om dina känslor. Det är ett unikt tillfälle som vi måste ta till vara. Vi organiserar ett snabbt bröllop, och du bör göra Meryn gravid så snart som möjligt.”
Hennes hud under min tunga. Hennes mjuka ljud av välbehag.
Helvete.
Jag lägger band på mig och påminner mig om att Meryn inte är i skick att gifta sig med någon, minst av allt någon hon hatar.
Någon som tycker om att locka fram mörkret i henne, som skulle knuffa henne mot den värsta versionen av sig själv.
Siegrid tittar ut genom fönstret och begrundar sina nästa ord. ”Ett barn med ätterna Therions och Sturmfrosts kombinerade krafter …”
Uttrycket i hennes ansikte gör mig illamående. Som om hon har svultit och just serverats ett överdådigt skrovmål.
I det ögonblicket inser jag precis vad hon planerar. När ett barn väl har fötts – hennes barnbarn, som hon kan ta total kontroll över – kommer hon att göra exakt det hon hotade med från början.
Hon kommer att göra sig av med drottningen.
Jag ska döda henne. Jag måste döda henne. Det är enda sättet att skydda Meryn – och Nocturna.
Mina fingrar närmar sig dolken vid mitt lår. Om Cratos inte var … upptagen med Anassa för tillfället, vet jag att han skulle komma direkt och själv slita strupen av henne.
Högalfan vänder sig mot mig igen: ”Det kommer att stärka hennes anspråk på tronen. Om hon har min son vid sin sida kommer de bundna inte att ha något annat val än att acceptera henne.”
Hungern efter makt har gjort henne sinnesförvirrad.
Om Meryn hade mig vid sin sida skulle de bundna kanske acceptera henne, men vanligt folk skulle fly till Killian i stora skaror. De är på sin vakt mot henne som det är. De behöver inte få sin fruktan bekräftad genom att se arméns slaktare som hennes gemål.
Samtidigt får Siegrids ord mig att tveka, och jag lägger band på min vrede.
Om jag dödar henne nu kommer det inte att bli någon kröning. Högalfan har mer makt och inflytande över de bundna än någon annan i hela kungariket.
För att det ens ska finnas en chans att det här förlöper smidigt, måste hon förbli våra styrkors befälhavare och Meryns allierade. Åtminstone tills vidare. ”Låt oss diskutera saken efter kröningen”, säger jag tonlöst. ”Ja.” Mitt skenbara medgivande lockar fram ett belåtet leende hos henne. ”Låt oss göra just så. Jag ska börja fundera på ett lämpligt datum för ceremonin.”
Jag bugar mig och skyndar ut, innan jag tappar kontrollen över min vrede igen. Någonstans i mitten av korridoren kör jag näven rakt i väggen så att putsen flyger.
Smällen ekar genom den tomma korridoren, en dörr flyger upp … och
där är hon.
Fan.
Meryn ser skrämd ut och har en dolk i handen. När hon ser mig stoppar hon undan den och himlar med ögonen, innan hon irriterat sätter händerna på höfterna. ”Trakasserar du väggar nu också? Vad gjorde den, tittade snett på dig?”
Jag tar två steg mot henne och hajar till av oro. Hon har mörka ringar under ögonen och hennes hud är gråblek. Hon har gått ner i vikt de senaste tre veckorna. Hennes ansikte är insjunket och tärt.
Vad har hänt här medan jag varit borta?
Jag kunde ha hållit kontakt med henne, öppnat den där farliga kanalen mellan oss. I stället förlitade jag mig på rapporter från Grigore, Helene och högalfan, och nöjde mig med att få höra att jag inte hade missat något viktigt.
För min egen sinnesfrids skull nöjde jag mig med att hålla henne på armlängds avstånd. Det var uppenbarligen ett misstag.
Mina fingrar kliar av lust att smeka hennes kind, stryka med tummen över de mörka ringarna. Jag förtränger det. Att röra vid hennes ansikte vore att ge sig ut på ett sluttande plan som leder rakt mot att Siegrid ska få som hon vill.
Rakt mot att jag drar med mig Meryn ner i mörkret.
Orden bara slinker ur mig. ”Du ser för jävlig ut.”
Meryn skrattar högt. ”Först ger du dig på väggen, och nu mig? Trevligt att se dig också, alfa Stark. Välkommen tillbaka.”
Hon går in i rummet igen och är på väg att stänga dörren.
Jag kilar snabbt in en fot och stoppar den för att behålla henne i mitt synfält – jag måste granska varenda del av henne tills jag kan reda ut vad som har gått snett. ”Vill du inte veta hur det gick på resan?” frågar jag. ”Är du inte nyfiken på om din tyranniska torped dödade fler stackars intet ont anande aristokrater?”
Hon rodnar skamset och tittar bort. Tydligen har inte hon heller glömt de orden. ”Okej. Vill du komma in?”
Meryn går längre in i rummet, men jag hinner knappt över tröskeln innan jag tvärstannar.
Det har gått tre veckor, och tydligen låter hon fortfarande inte tjänarna städa.
Möblerna syns inte ens längre. Om man inte visste bättre skulle man tro att schäslongen och fåtöljerna var tillverkade av en brokig samling tyger.
Matbordet har helt försvunnit under en massa kartor. ”Är det åtminstone någon som lyfter på dina kaotiska högar och städar under dem?” pressar jag fram. ”Eller ska vi räkna med att gnagare har
byggt bo där? Hur länge ska vi vänta innan vi kallar hit slottets råttfångare?”
Meryn fnyser förnärmat. ”Jag fattar. Jag är en otäck padda och mitt hem är en snuskig håla. Ville du prata eller inte?”
Jag riktar bilden mot henne. Det verkar som om hon går igenom någonting svårt, men hon har samma trotsiga hållning som vanligt. ”Du är inte en otäck padda.” ”Men du förnekar inte att jag bor i en snuskig håla. Hur skulle du beskriva mig, tro? En ful sugga?”
Vi närmar oss en farlig gräns här. ”Fiskar du efter komplimanger?” ”När en attraktiv man säger att jag ser för jävlig ut, tenderar jag att ta honom på orden.”
Det får mitt hjärta att slå snabbare. Hennes tapperhet lyckas inte dölja det faktum att jag sårade henne. Fan. ”Jag ber om ursäkt. Du ser inte för jävlig ut. Du ser bara ut att ha sovit för lite.”
Meryn biter ihop för att dölja en grimas. Vad är det hon inte berättar? ”Det har varit några påfrestande veckor, men det är ingen fara. Så, adeln?” ”Alla har kommit, utom Rabenfrost. Jag anlände precis tillsammans med Volkenfrostdelegationen, och jag kan glädja dig med att jag uppförde mig resten av resan. Inga fler kusiner har offrats.” ”Tack.” Meryn rodnar lite innan hon frågar: ”Har du … behöver du en tatuering? För den där, öhm, kusinen, menar jag? Jag skulle kunna hjälpa dig i så fall?”
Färgen skänker lite liv åt hennes ansikte, och en obehaglig värme sprider sig i mitt bröst. Hon är förbannat söt när hon är generad.
Någonting primitivt börjar bryta igenom min hårda självkontroll. Hur långt ner går den där rodnaden? Når den hela vägen till tatueringen precis nedanför hennes bröst?
Jag ger efter för hungern, vill se hur röd jag kan få henne. ”Är du så angelägen om att slicka mig, prinsessan?”
Hon spärrar upp ögonen och stirrar på mig. Jag tror inte ens hon inser det, men hennes tunga far ut och sveper över läpparna. Den glänsande fukten får mitt blod att sjuda och jag föreställer mig hennes läppar och
tunga mot min hud medan hon slickar mig, längre och längre ner mot min … ”Meryn!” ropar en ung röst. Dörren till Saelas rum öppnas och den elvaåriga flickan kommer ut. ”Åh. Hej, alfa Stark.”
Jag drar ett skälvande andetag, bugar mig och utnyttjar den sekunden till att rensa tankarna. Vad fan höll jag på med? ”Prinsessan Saela”, säger jag till den skitiga mattan. Ett andetag till. Räta på ryggen. ”Det gläder mig att du ser så kry ut.”
Till skillnad från Meryn ser Saela betydligt friskare ut än senast jag såg henne. Hon har fått färg på kinderna igen och tycks ha listat ut hur hon ska dölja sina huggtänder.
Det finns inga uppenbara tecken på att hon är något annat än ett vanligt barn.
Meryn harklar sig. ”Anassa har sett till att Saela får mat regelbundet. Vi har inte hittat någon bot än, men Aldrich fortsätter med sina efterforskningar.”
Saela ser lite förlägen ut och går fram till schäslongen. Hon föser undan Meryns kläder, sätter sig och drar upp knäna till bröstet.
Meryn iakttar sin syster vaksamt och lite sorgset. ”Saela har också gjort en del efterforskningar”, säger hon med ansträngd munterhet. Saela nickar bara. ”Berätta för alfa Stark om det, Saela.”
Flickan suckar och tittar upp på mig. ”Har du hört talas om gudinnetårar?”
Jag skakar på huvudet. ”Det ringer inga klockor. Vad är det?”
Meryn går fram och sätter sig bredvid sin syster. ”Vi vet inte riktigt.
Men översteprästinnan kallade opalen i min krona för en gudinnetår och blev väldigt exalterad när hon såg den. Hon sa att hon trodde den hade förlorats till sifonerna.”
Saela drar upp en berlock ur sin tunika, en som jag omedelbart känner igen. Släktklenoden som har gått i arv genom deras familj. Stenen är stor, infattad i guld och tycks skina med ett inre ljus. ”Om opalen i Meryns krona är en gudinnetår, kanske den här också är det”, säger Saela lågt. ”Jag har försökt ta reda på var det ordet kommer
ifrån. Kanske kan det hjälpa oss att få reda på mer om vår familjs historia.” ”Kan ni inte fråga översteprästinnan?” frågar jag förbryllat.
Meryn grimaserar. ”Hon har inte varit särskilt tillmötesgående med mer information. Låt oss bara säga att översteprästinnan och jag inte precis har blivit såta vänner den senaste veckan.” ”Det chockar mig att höra att det finns någon du inte kommer överens med”, säger jag sockersött.
Meryn tar upp en sko och kastar den mot mig, och jag duckar med ett leende. ”Jag ska också kolla upp det”, säger jag och bugar mig igen. ”Och Meryn, det där vi pratade om? Noemi har redan tagit hand om det.”
Nu rodnar hon igen. ”Ah, klart att hon har.” ”Men nu när jag vet att du är intresserad av att utföra den sortens tjänster, får du gärna göra det nästa gång. Var du än vill.”
Jag vänder mig om innan jag hinner se hennes reaktion, men jag hör att hon börjar hosta. Och när jag stänger dörren bakom mig hör jag Saelas röst: ”Meryn? Mår du bra?”
Jag intalar mig att jag sa det bara för att jävlas med henne.
Och jag tror nästan på det.
