13
MERYN
Jag står vid slottsgrindarna, stirrar på en skugga på marken och försöker få den att röra sig.
Sträck på dig. Gör någonting. Ge mig en high five.
Anassa, som ligger hopkrupen bredvid mig, spetsar öronen. ”Är det möjligt att du faktiskt blir sämre på det här? Det verkar som om du gör framsteg baklänges.”
Jag suckar och lutar mig mot henne med värkande ben. Framför mig leder vägen ner till Norrkvarteren och staden jag så nyligen kallade mitt hem. Vi ska möta översteprästinnan här, men tydligen är den ansiktslösa gudinnan inte så noga med tider för hon är extremt försenad.
Kronan på mitt huvud får det att bulta i tinningarna. Å andra sidan får nästan allting mina tinningar att bulta nu för tiden. Jag har fortsatt förstärka muren mot Killian och nästan vant mig vid den konstanta huvudvärken. ”Inga kloka råd om hur jag ska använda den här kraften, alltså?”
Jag har tränat oavbrutet i två veckor och blivit mycket bättre på att hantera flockkrafterna – kanske tack vare Anassas råstyrka. Det krävs inte mycket för att jag ska få upp en sköld eller vräka iväg en forceringsstöt.
Jag har bemästrat grundläggande riftning och kan nu lägga ett skydd över ett större område. Tillsammans tränar Anassa och jag nu på att förlänga vår framsynthet och jag kan nu se glimtar en dag framåt i tiden, ibland två – men precis som Siegrid varnade mig för är glimtarna inte alltid tydliga.
Men skuggbändning? Det är något helt annat. Skuggorna vägrar fortfarande lyda mina signaler och jag har ingen som helst kontroll över dem, vilket gör Siegrid mer och mer frustrerad för varje dag som går. ”När jag vill styra någonting morrar jag eller blottar tänderna. Det brukar räcka.”
Jag gör ett försök och morrar lågt åt skuggfläcken. Man vet aldrig.
Slottstjänaren som står och spanar efter översteprästinnan hoppar nästan rakt upp i luften, och jag ger henne ett ursäktande leende. ”Förlåt. Det är en bunden grej, bara.” ”Ljug inte för den stackars flickan. Och försök dig aldrig på det där igen”, fnyser Anassa. ”Du låter ynkligare än en nyfödd valp.”
Jag slipper svara, eftersom prästinnans vagn slutligen rullar fram till grindarna. Den är flankerad av kvinnliga vakter i fladdrande skrud på vackra, skimmelfärgade hästar. Hon har uppenbarligen valt att färdas med stil. Översteprästinnan kom till Sturmfrost tillsammans med Siegrid och har bott hos sin orden i stan, men nu när det bara är en vecka kvar till min kröning ska hon flytta in i en av slottets gästsviter. Husfru Alienor har tagit hit några religiösa ikoner att hänga upp på väggarna för att välkomna henne.
Allihop är ganska obehagliga, enligt min mening. Men i rättvisans namn är det nog svårt att avbilda en ansiktslös gudom på ett icke obehagligt sätt.
Väntan på hennes ankomst har gjort mig rastlös. Det är viktigt att jag visar henne respekt, så att vi kan räkna in gudinnans tillbedjare bland mina bundsförvanter. Men min familj var aldrig särskilt troende, och jag är rädd att jag ska råka förnärma henne på något sätt.
Anassa ligger kvar när delegationen stannar framför oss, av artighetsskäl. Hästar blir ofta rädda för gigantiska vargar som skulle kunna sluka dem i ett nafs. ”Du behöver inte vara nervös”, insisterar hon nu. ”De är anhängare av den gamla tron och borde vara dina mest hängivna anhängare, angelägna om att se de gamla drottningarnas ätt på tronen igen.”
Jag rätar på ryggen och stiger fram, väl medveten om den tunga kronan på min hjässa. Den känns för formell såhär mitt på dagen, men husfru Alienor insisterade på att den passade sig när jag välkomnar någon av såhär hög rang. ”Översteprästinnan”, säger jag med vad jag hoppas är lagom respektfullt tonfall. ”Drottning Sturmfrost”, säger hon kort och stiger ner från vagnen. Vid en första anblick ser hon bräcklig ut. Hon är kort och skrumpen, huden på hennes händer är papperstunn och täckt av åldersfläckar, och det långa, vita håret ligger i ett komplicerat flätmönster runt hennes hjässa. Hon rör sig långsamt, som om hon är rädd för att falla.
Men så sträcker hon på sig, och jag ser glöden i hennes gröna ögon. Den blir ännu mer intensiv när hon riktar blicken mot mitt ansikte och sedan mot kronan på min hjässa.
Nej … den här kvinnan är allt annat än bräcklig.
Plötsligt går hon mot mig med överraskande fart och lyfter sina knotiga händer mot kronan.
Jag stapplar baklänges och snubblar nästan över Anassa, som genast reser sig och morrar lågt. Översteprästinnan blir stilla, och en skugga av vrede drar över hennes ansikte så hastigt att jag inte är säker på om jag bara inbillade mig. Sedan håller hon upp händerna och säger. ”Jag ber om ursäkt, ers höghet. Jag blev bara så förbluffad av att se en tår.”
”En tår?” frågar jag förbryllat.
Hon pekar på min krona. ”Får jag?”
Jag sneglar frågande på Anassa. Något med det här känns … fel. ”Om hon försöker sticka med den hugger jag av henne på mitten. Det är ofarligt att låta henne titta närmare på den, om du vill låta henne göra det.”
Jag lyfter händerna, trasslar loss den tunga guldkronan ur mitt hår och ger den försiktigt till prästinnan. Hon rycker den girigt ur mina händer med en lysten glimt i ögonen. Hennes pekfinger stryker över opalen i mitten av kronan.
”Det är en gudinnetår”, säger hon vördnadsfullt. ”Det ryktades att det fanns en i den gamla tidens krona, men jag trodde att den gått förlorad till sifonerna.”
Jag rynkar pannan. Menar hon i Astreona? Eller visste hon på något sätt att kungarna i Killians ätt var sifoner redan innan jag avslöjade den informationen?
Hon riktar blicken mot mig igen och jag får inte fram ett ord. ”Säg mig, Meryn Sturmfrost, är du en sann troende?” Hennes fingrar glider kärleksfullt över kronan.
Jag grimaserar inombords. Som bäst har jag ifrågasatt den ansiktslösa gudinnans existens, som värst förnekat den. Och hennes fråga känns tung, avgörande – som om hennes dom över mig och mitt styre helt och hållet hänger på mitt svar.
Men inte kan jag väl ljuga för religionens överhuvud? ”Jag har funnit tröst i böner till den ansiktslösa gudinnan under prövande tider”, svarar jag uppriktigt och hoppas att det ska räcka.
Hon genomskådar mig omedelbart. ”Men du besökte inte templet under din uppväxt? Du har inte skapat en djup, personlig relation med gudinnan eller någon av hennes förtrogna? Du låter inte hennes nåd vägleda dig i livets alla frågor?”
Det knyter sig i magen. Det här är mitt första möte med kvinnan som ska hålla i min kröning, och jag kommer att bli underkänd i ett test jag inte har förberett mig på. ”Nej”, svarar jag och sväljer hårt. ”Men jag hoppas att min brist på en tidigare relation med den ansiktslösa gudinnan inte kommer att påverka en framtida sådan. Jag har ett öppet sinne.” ”Hmm.” Översteprästinnan griper hårdare om kronan och jag får plötsligt lust att rycka den ifrån henne.
I stället håller jag fram en hand. Hon betraktar mig ett ögonblick och lämnar sedan tillbaka kronan. Jag placerar den återigen på min hjässa. Översteprästinnan sveper förbi mig och går raskt mot slottet med sina vakter hack i häl. Slottstjänaren tittar förskräckt på mig och skyndar sedan efter henne. ”Låt mig visa vägen till gästsviten, översteprästinnan!”
Jag drar ett skälvande andetag. ”Vad fan var det där?” ”En fanatiker”, svarar Anassa. ”En av de farligaste människotyper som existerar. Vi måste hålla ett öga på henne.”
Jag nickar. När jag börjar gå mot slottet tänker jag bedrövat på det goda första intryck jag hade hoppats göra.
Finns det någon ledare i Nocturna som är ens tillnärmelsevis normal?
* Dagen därpå har Venna och jag möte med en kontakt hon har hittat i Bundna staden. Han är samlare och kan eventuellt berätta någonting för oss om mitt armband.
Siegrid fortsätter hävda att armbandet är ett icke-problem. När Tormun kommer tillbaka med Killian kan vi få det avlägsnat, och det som korrumperar flockmagin kommer att försvinna.
Då kommer han inte längre att kunna nå någon av de bundna genom flockkommunikationen – men än så länge har den mentala muren Anassa och jag reste hållit honom borta.
Siegrid får det att låta så okomplicerat.
Hur som helst måste jag göra någonting. Jag kan knappt sova av rädsla för att hamna i det där skuggriket med Killian igen. Varenda gång min blick snuddar vid den mörknade rubinen påminns jag om vilka förödande misstag jag gjorde med honom.
En plågsam skärva av sorg över de utsökt inbäddade lögner jag föll för.
Om vi kan komma på vad armbandet är – eller ännu hellre, få av mig det direkt – kan vi försäkra oss om att ingenting liknande någonsin kan användas igen.
Venna och jag möts på slottsgården som vetter mot Bundna staden.
Izabel, Tomison och Nevah gör oss sällskap. När jag insåg vart vi skulle insisterade jag på att ta med mig alla fyra. Det var alltför längesedan mina vänner fick en chans att träffa sina familjer.
Det tar inte lång tid att rida till Bundna staden. Izabel och Tomison tar täten med sina vargar och tjafsar på ett sätt som är glasklart flirtigt, precis som vanligt. Deras vargar, Asteio och Filikos, springer tätt ihop och
svänger ibland sina svansar mot varandra.
Och sedan … tar Tomison Izabels hand och flätar samman sina fingrar
med hennes.
Okej, det är inte som vanligt.
Jag tittar chockat på Venna och Nevah och använder teckenspråk för att Izabel och Tomison inte ska höra. ”Är de …” Jag kan inte tecknen för det jag vill säga. Varför har jag inte bett Venna om en snabbkurs i sexterminologi? ”… tillsammans nu?” ”Sedan minst en vecka tillbaka”, tecknar Venna med höjda ögonbryn. ”Och de är vidriga!” ropar Nevah mot deras ryggar.
Izabel kastar en blick över axeln och ser sur ut. ”Är det oss du pratar om? Du beter dig faktiskt ganska bitchigt med tanke på hur mycket du har tjatat om att vi bara skulle ’knulla någon gång’.”
Nevah slår ut med händerna. ”Ja, jag tänkte att ni skulle få det ur systemet och gå vidare. Men nej! Det är Izzy hit och Tomtom dit och sex överallt! Jag är dödstrött på att se dina pattar, Izabel!”
Jag börjar gapskratta. ”Izzy?” får jag fram. ”Tomtom?”
Tomison flinar, men hans ansikte är näsan lika rött som hans hår. Han sträcker ut ena armen mot henne. ”Men åh, Nev. Förlåt om vi har gjort dig generad.”
Nevah och hennes varg Agmatta rusar mot dem, och Nevah ger Tomison en lekfull knuff. Han ramlar nästan av Filikos. ”Jag är glad för er skull”, säger hon. ”Det är jag verkligen, men det vore trevligt om ni inte tryckte upp era små kärleksmöten i ansiktet på mig hela tiden.”
Venna och jag rider bakom dem och det snurrar i huvudet på mig. Minst en vecka, och jag hade ingen aning.
Izabel ska föreställa min bästa vän. Jag bad de här fyra att stanna kvar för min skull, och nu ser jag dem knappt förutom när de hjälper mig med något. ”Hallå!” ropar jag från Anassas rygg när vi nästan är framme. ”Venna och jag har ett ärende att uträtta, men vad sägs om att jag följer med och hälsar på era familjer efteråt?”
Det vore fint att få se var de alla kommer ifrån.
För en gångs skull kan vi ha en dag som inte handlar om mig.
Izabel ger upp ett glädjetjut och Venna ler brett. ”Det skulle pappa älska”, säger Venna.
När jag tittar på Nevah och Tomison, möts jag av mer osäkra miner. ”Det är nog bäst att vi hoppar över min familj den här gången”, säger Nevah lågt. Hon ser lite sammanbiten ut. ”Mina syskon är nog upptagna, och jag vet att min faster är hemma men …”
Hon avslutar inte meningen, och jag vänder mig mot Tomison. ”Du då?”
Han skakar på huvudet men säger ingenting. ”Vad är det jag missar här?” frågar jag förbryllat. Kanske vill de bara vara ensamma med sina familjer utan att jag tränger mig på.
Nevah hostar till. ”Min familj …”, säger hon. ”De är lite tveksamma till den här förändringen. De har inte bestämt sig för om de ska stötta dig än.
Jag bearbetar dem, och jag tror att de kommer att ta sitt förnuft till fånga.
Men de är nog inte redo att välkomna dig in i sitt hem.”
Det knyter sig i magen. Min egen väns familj?
Tomison nickar utan att se på mig. ”Det är ännu värre med min familj.
Mamma och mormor är kvar i Bundna staden än så länge, men de tror att du kan vara en bedragare. De … de pratar om att bege sig till Rabenfrost.”
Hans röst är ursäktande, men det finns också en ton av trots i den. ”Men Killian är en sifon!” utbrister jag. ”Jag har visat det för alla. Hur kan de ens överväga att stötta en sifon?”
Han möter slutligen min blick, med hårt sammanpressade läppar. ”De tror dig inte, Meryn”, säger han, och det känns som ett slag i magen. ”Det är ditt ord och dina minnen mot hans. Och de tror att dina är … falska, helt enkelt. Jag har försökt övertyga dem om att det inte är så, men de vägrar lyssna.”
Det snurrar i huvudet. ”Visste du att det var såhär illa?” frågar jag Anassa. ”Jag trodde att Siegrid skulle kunna övertyga alla.”
Men hon svarar inte – en rasande storm har brutit ut i hennes sinne. Med bakåtstrukna öron gör hon ett utfall mot Tomison och Filikos, och börjar sedan cirkla runt dem.
Filikos blottar tänderna och morrar lågt.
”Anassa, nej!” säger jag hjälplöst, men hennes instinkter har tagit över. ”Våra vänner är inte fienden!”
Hon ignorerar mig – avsiktligt eller instinktivt.
Och attackerar Filikos. ”Meryn! Stoppa henne!” skriker Izabel.
Mina händer är knutna i Anassas päls, rycker och sliter medan jag kastas runt på hennes rygg, men hennes vrede är ohejdbar. Hon biter tag i Filikos nackskinn och ruskar honom. ”Meryn!” vrålar Tomison. Han ser skräckslagen ut. ”ANASSA! Jag befaller dig – SLUTA!”
Hon släpper taget och backar två steg, men fortsätter morra lågt. ”De kan inte hjälpa hur deras familjer känner”, säger jag strängt. ”Det här är inte Tomisons eller Nevahs fel, och om du attackerar dem för något de inte kan kontrollera sår du bara split mellan oss.” ”Flocken kommer först”, svarar Anassa, och jag känner hennes ursinne genom bandet. ”Lojaliteten måste vara total, från alla. Vad tjänar det annars till?” ”Det är inte vi som är fanatikerna, Anassa. Det är den där skumma prästinnan och hennes folk. Jag vet att ni vargar har er egen dynamik, men vi kan inte attackera våra egna för att de tvivlar. Då jagar vi bara bort dem.”
Anassa ger med sig, men hon fortsätter tjura. Alla är dämpade efter det som hände, och jag skäms över hur lättad jag känner mig när Venna och jag skils från de andra.
Jag trodde att det skulle kännas betryggande att ha mina vänner kvar här.
Kanske har inte drottningar den lyxen.
* Mina stövlar har börjat nypa i tårna, och jag sparkar av dem när jag kommer in i min svit. De landar i en hög med avsparkade skor som jag vet att jag borde plocka undan, men inte orkar ta tag i.
Jag har precis sjunkit ner i en fåtölj när Saela kommer ut från sitt rum.
Jag rycker genast upp mig.
Det gläder mig att se henne på benen. Vi har låtit dörren till hennes rum vara olåst ett tag – Anassa förser henne med djurblod, och min syster har inte visat några tecken på att vilja attackera någon, så vi är ganska säkra på att hon inte är ett hot mot oss. Fast Helene och Grigore turas förstås fortfarande om att hålla vakt utanför sviten.
Vi har sagt till Saela att det är för att hålla andra ute, inte för att hålla henne inne. Jag vet inte om hon tror oss. ”Redan tillbaka? Hur gick det?” Saela har inte visat intresse för särskilt mycket sedan … sedan Killian gjorde det han gjorde, men hon är bistert fascinerad av mitt förlovningsarmband.
Kanske kan vi genom att avlägsna det vinna en liten seger över aset som förstörde hennes liv.
Jag hoppas att det bara är därför, att det inte är en effekt av hennes skapelseband. Eller är Killian i hennes sinne och manar henne att vara uppmärksam på armbandet? Jag får inte börja tänka så, för då kommer jag aldrig att kunna slappna av i hennes närhet.
Jag gör en gest åt henne att slå sig ner i fåtöljen bredvid min, och hon samlar upp kläderna som ligger där och går för att lägga dem i mitt
sovrum.
”Släng dem på golvet bara”, säger jag.
Saela himlar med ögonen. ”Okej, mannen vi träffade bekräftade att det ser ut som sifonmagi, vilket vi i princip redan visste”, säger jag och håller upp armen så att vi båda kan betrakta den otäckt glänsande rubinen. ”Han hade ingen aning om hur vi skulle få av det, och sa att vi inte skulle göra något drastiskt som att hugga av min hand. Då kan magin slå tillbaka och döda mig.”
Saela biter sig i läppen. Hon drar upp fötterna under sig medan hon funderar, och jag tvingar tillbaka ett leende. Det är så skönt att se henne engagera sig i någonting. Även om det är något så groteskt som det här. ”Svärdet då?” Saela har också varit fascinerad av mina berättelser om Ulvaklingan, och bett Aldrich ge henne alla texter han kan hitta om det.
Hon är övertygad om att svärdet kommer att visa sig avgörande för mig
som drottning.
Vi har hoppats kunna hitta någon som kan smida om svärdet av de skärvor som finns kvar, men precis som med mitt armband har alla smeder i trakten bara kliat sig i huvudet. Nu ligger skärvorna bara i en dammig säck under min säng. ”Den här samlaren, Jurgen, sa att metallen inte ser ut att vara smidd av människor”, fortsätter jag och tittar ut genom fönstret mot tallarna på andra sidan. ”Det verkar inte som om vi vet särskilt mycket om någonting längre, om jag ska vara ärlig. Mycket kunskap gick förlorad på grund av blodsförbannelsen.”
Saela fingrar på en lös tråd i armstödet och plattar till den, men den reser sig igen så fort hon lyfter handen. Hennes ansikte, som var så hoppfullt när hon trodde att jag hade ny information, har nu ett frånvarande uttryck som börjar bli alltför välbekant.
Jag suckar och önskar att jag kunde göra mer för att locka ut henne ur sitt skal. Hon tycks må så mycket bättre när hon har någonting att fokusera på, som att ta reda på mer om Ulvaklingan.
Min blick faller på mammas halsband. Opalen tycks glöda svagt, även
när ingenting lyser på den.
Precis som opalen i min krona … Kan det vara samma sorts opal?
En gudinnetår, kallade översteprästinnan det.
Jag har inte lyckats få ur henne mer information om vad hon menade. Vi har faktiskt knappt träffats för att gå igenom kröningsritualerna. Jag har en distinkt känsla av att prästinnan aktivt har försökt undvika mig sedan jag inte lyckades uppfylla hennes kriterier för en ”sann troende”.
Jag studerar Saelas ansikte. Kanske är det här ännu en sak vi skulle behöva efterforska?
Det kan i alla fall inte skada. Jag är beredd att göra nästan vad som helst för att lyfta Saela ur sorgen och depressionen. ”Saela … jag behöver din hjälp med en sak.”
